Sverige-aktuelle Marcus Foster: -Ge inte vika för autotunes

Han spelar på Debaser Slussen i Stockholm och på Pustervik i Göteborg i dagarna. Och det är det första besöket i dessa svenska städer för Marcus Foster. Rockfoto fick för en tid sedan ett samtal med den talangfulle londonkillen.

De flesta som känner till Marcus Foster till dags dato, har kanske upptäckt hans musik via någon av de filmer som den hörts i, som i ”$ 5 a day” och i ”Twilight”-projektet. Men alla dem som lyssnat mer på Marcus har upptäckt en singer-songwriter utöver det vanliga, och någon som fått in sina alster i dessa produktioner i demoversioner.

På basis av dessa demos turnerade han också tidigt i USA.

-Ibland är det lite som om mina demos är mer populära än mina skivor, säger han till Rockfoto.

Marcus Foster har bland annat släppt fullängdaren Nameless Path (2011) och senast EP:n The Last House.

Allt började med att hans föräldrar brukade lyssna på The Beatles och Bob Dylan när familjen körde någonstans i sin bil då Marcus var barn. En stor hunger efter musik föddes i den unge telningen i baksätet. Och det var musik av dem som varit med och uppfunnit den moderna musiken som gällde för honom. Vid några och tjugo år låter han själv som en av dem. Nej, inte som någon som inspireras av den generationens musiker eller poserar efter någon bild av dem från länge sedan, utan som en av dem. Marcus Foster låter lite som dem alla, och helt som sig själv.

-Jag började med att spela piano, och när jag kom upp i tonåren fick jag min första elgitarr. Jag ville spela som Buddy Guy, som jag hade sett på en spelning. Han hade sprängt ramarna för min fantasi. Jag lyssnade på Tom Waits, Ray Charles, Van Morrison. Jag drömde om att mitt första album skulle låta som ”Astral Weeks”.

Låtskrivandet kom ganska snart, och Marcus lär ha spelat de flesta av de låtar, som han någonsin skrivit, live för publik. I alla fall om man räknar de tidigaste spelningarna på barer hemma i London.

-Jag skrev fruktansvärda låtar i början, säger han själv. Men den del av mina vänner har dem i sina ipods och frågar mig ibland när jag ska spela min första låt, ”Morning Train”, live nästa gång.

Om den känsla för musiken som han ackumulerade med snarhet säger han kanske inte så mycket:

-Det gäller att micka rätt, att använda elementen och skapa något nytt. Musik måste få vara oförutsägbar. Man måste vänta på de magiska ögonblicken. Men de är alltid värda att vänta på.

Att prata uttryck med Marcus Foster är dock som att befinna sig i ett konstnärligt bollhav. Han rutschar obehindrat runt i sin begeistring inför det myckna som inspirerar honom, och ingenting känns riktigt svårt. Det där med att musikbranschen är konkurrenstät och att mycket är invecklat är långt borta. Här är en man som GÖR. Han verkar inte drabbas av en tanke på att förhålla sig, eller av en undran om hur något ska gå. Och han har stora planer. Stora planer. Man får en känsla av att han kommer att uppnå dem. Den känslan blir inte mindre av att höra musiken han skriver, eller hans sätt att sjunga på. Och han har tagit en mastersdegree som konstnär the Royal Collage of Art i London samtidigt som han har varit turnerande musiker i USA.  En webbsida tillägnad hans bildkonst är på gång, liksom inplanerade utställningar. Och som om inte detta var nog, så skriver Marcus Foster på filmmanus med goda vänner och har planer på att också agera själv framför kameran.