Mitt namn är Max och jag är beroende. ”Hej Max”. Jag tar varje chans att stilla mitt begär. Jag är en slav under den nya tidens playlists. Den lättillgängliga, soffpotatis-aktiviteten som musiklyssnandet har blivit för mig.
Det första jag gör varje morgon efter jag har öppnat ögonen är att öppna datorn. Medan jag lagar frukost fylls öronen av Propagandhis nya. För att sparka igång dagen, liksom. När jag duschar sätter jag datorn på toan och höjer volymen.
Och så där fortsätter det. Hela dagen.
Byt ut musiken och du har en regelrätt knarkares vardag. Komplett med toppar och dalar, abstinens och rus. Musiken är min drog. Men densamma är lättillgänglig och beroendet kan stillas omgående.
Avigsidan är den stillasittande konsumtionen. Det var inte många år sedan musiklyssnandet var en dubbelriktad väg. Då var du tvungen att cykla till skivaffären för att få din dos. Eller åtminstone till din kompis för att spela över band och bränna skivor. När jag var riktigt liten hade vi ingen bandspelare med två kassetthållare, så jag brukade sätta två bandare bredvid varandra om jag ville kopiera en kompis senaste blandband. Risigt ljud, javisst, men det var alltid värt det. Nu har du näst intill perfekt ljud en knapptryckning bort. Då fick du köa timmar för biljetter. Nu räcker det med en bra uppkoppling.
Visst, jag kan fortfarande få en knäpp och bestämma mig för att jag MÅSTE ha alla Gaslight Anthems skivor på vinyl. Eller att se Tegan and Sara KLART är värt 800 spänn. Men i slutändan kan jag konstatera att mitt passiva musiklyssnande, det vill saga lyssnandet på samma playlist om och om igen, har ökat kraftigt de senaste åren. Tystnaden har en oförtjänt liten plats i min vardag. Samtidigt har mitt aktiva musiklyssnande,att leta upp ny musik/köpa nya skivor/se okända band, börjat närma sig en farligt låg nivå.
Samtidigt älskar jag hur enkelt allt har blivit. Att kunna lyssna på Janis Joplin för att sekunden senare avnjuta lite Nancy Sinatra är som en skänk från ovan. Om internetuppkopplingen ligger nere i telefonen ligger jag, lika nere, kallsvettig och skakar på golvet och ber om en enda stolpe i hörnet på skärmen.
Det är bara att acceptera. Jag är beroende.
Och jag älskar det.
