Festivalerna och de stora arenabokningarna behöver diversitet – för musikörats skull

När vi nu går in i november och pälsar på oss med tunga vinterjackor och den svårmodighet som sig bör hos nordfolket kan vi se tillbaka på en sommar som inte riktigt höll vad den lovade. Igen. Kanske är det som de säger; Definitionen av en idiot är en person som gör samma sak om och om igen och förväntar sig olika resultat.

Det blev en oerhört gubbig sommar. En trött gubbe med gitarr intog Ullevi under två dagar och fick andra trötta gubbar med pennor att med illa dold extas dela ut betyg som inte finns. Samma gubbar som bara veckor tidigare totalsågade Madonna på samma scen med samma koncept. I Småland satt en sur och trött gubbe och såg inte alls sin egen möjlighet att förändra en förfördelad bransch. Enligt Vinterbadarna som styr Emmabodafestivalen hade de ingen makt att använda i frågan.

Det är inte, som många tycks tro, bara en politisk fråga att det ska finnas alternativ till de åldrande gubbarna. Det är också för att stilla behovet av någon som helst diversitet. Nostalgi är kul till en viss gräns. Sommaren 2012 överskred den gränsen någonstans i början på juli.

Way Out West försökte i alla fall att undvika gubbigheten och granskar man hela lineupen bokade de jämlikt. Men det slutade ändå med att de två största akterna var, just det, trötta gubbar med nostalgin som vapen. Hultsfredsfestivalen hade inte heller de något botemedel, utan där var det Robert Smith och hans gubbar som stod högst upp på affischen tillsammans med comebackande Stone Roses. Och så håller det på festival efter festival. Vanligtvis upplysta Popaganda stoltserade exempelvis med Thåström och Damien Rice som dragplåster. Sweden Rock var som vanligt diskvalificerade redan på förhand.

Då återstår två val för att gå vidare i livet. För pessimisten kan det tyckas vara kört. Vi kommer vara fast med de grå tinningarnas charm för en lång tid fram över. Det är bara att sörpla i sig folkölen, ställa sig bredbent och lära sig Springsteens diskografi utantill. ”If you can´t beat them, join them”. För optimisterna där ute gäller det att leta upp guldkornen. Trots de urbota korkade kommentarerna från bokningsansvarige var Emmaboda en av två etablerade festivaler som hade en kvinnlig sångerska högst upp på affischen. Crystal Castles orsakade enligt rapporter svår dekadans i skogen. Peace & Love var den andra och slog på stora trumman för Rihanna. Lilla Knarrholmen i Göteborgs skärgård hade fyra kvinnor av de sju främsta artisterna.

Blickar vi framåt har vi en eventuellt en spännande sommar framför oss. Under 2013 kommer kriget mellan nystartade Bråvalla och Peace & Love börja på allvar. Ryktena om Borlängefestivalens död får därmed anses överdrivna. FKP Scorpio å sin sida har lovat fansen att jättesatsningen på Bråvalla utanför Norrköping inte på något sätt kommer påverka Hultsfredsfestivalens utbud. Så även om de båda mastodonterna bland svenska festivaler återigen hittills bara bokat gubbar (Rammstein, Green Day och Depeche Mode) så kan man ju hoppas att även de stora kvinnorna får plats. Eller hur var det nu vi definierade idioti?