Att kalla Neurosis för ett originellt band är en underdrift. Sedan starten 1985 har de karvat ut sin helt egna nisch inom metalvärlden i vilken de har gett ordet pretentioner en helt ny innebörd. Deras långsamma kompositioner där stenhårt mangel och tjocka gitarrmattor möter experimentellt stämningsbyggande har genererat många efterföljare (Godfleshs trummaskinsstyrda domedagsmetall och ISIS stenhårda postrock för att nämna två av de bättre) och ett stort antal hängivna fans. Och om du är en av dem har du säkert koll på att de idagarna släpper sin tionde skiva Honor Found In Decay – du har förmodligen redan beställt dubbelvinylen!
Honor Found In Decay är likt Neurosis senare skivor producerad av Steve Albini. Den som har följt bandet en tid känner igen mycket i låtstrukturerna och den blytungt allvarsamma framtoningen. Det är ändå slående hur originellt och förkrossande tungt det låter. Hur effektfullt det är när de lugna akustiska partierna långsamt bygger upp massiva ljudväggar och när dova viskningar får ge vika för Steve von Tills karaktäristiska brölsång. I ”At The Well” smyger de in en oväntad men mycket välplacerad säckpipa. Det är stilistiska grepp som känns igen från deras (i mitt tycke) verkliga mästerverk ”A Sun That Never Sets”.
I promotexten skrivs det om Neurosis förmåga att få lyssnaren att ”kunna se sig själv utifrån” med sin musik. Och det hade så lätt kunnat avfärdas som pretentiöst dravel – om det hade handlat om ett mindre unikt band av lägre dignitet vill säga. Ibland pekas gotiskt mörka noiserocklegenderna Swans ut som en förlaga. Trots att Neurosis har sina rötter i hardcorevärlden (och inte i New Yorks konstnärsscen) så är det inte en så tokig jämförelse. För några år sedan spelade Neurosis i Sverige och jag hoppas verkligen på ett återbesök i samband med Honor Found In Decay för vi som har sett dem live vet att de är ett lika förkrossande bra som tungt liveband. Sedan är det bara extra kul att Steve von Till dessutom liknar den brutala grottmänniska han låter som.