Acid Mothers Temple: Debaser, Malmö 28/10


Om du vill uppleva något som ligger utanför popens konventioner och istället tar dig en bra bit ovanför molnen är det till Debaser du ska bege dig den här kvällen. Acid Mothers Temple är Japans – ja kanske rentav världens i modern tid – främsta psychrockband och de är just nu ute på vad de själva påstår kommer bli sista Europaturnén. Sedan gitarristen Kawabata Makoto startade bandet/kollektivet i mitten av 90-talet har de gett ut fler skivor än vad någon, förmodligen även bandmedlemmarna själva, kan hålla reda på. Som ett led i Acid Mothers-filosofin om att allt de fäster på band ska göras tillgängligt för allmänheten har de ett utgivningstempo på absurda 5-6 skivor per år. Ungefär varannan månad dyker det upp en ny inspelning under namnet Acid Mothers Temple & the Melting Paraiso U.F.O, Acid Mothers Temple & the Cosmic Inferno eller någon annan pseudonym beroende på vilka kompmusiker Kawabata jammar med för tillfället.

Det säger sig självt att den som självmant tar på sig arbetet att plocka russinen ur den gigantiska Acid Mothers-kakan har ett digert arbete framför sig. När de spelar live är det hur som helst endast russin som serveras. De må ha fäst många timmar menlösa replokalsimprovisationer på skiva men under Malmöspelningen är det inte en död sekund från ögonblicket Kawabata inleder med att frenetiskt attackera gitarrsträngarna tills han drygt en timme senare slänger runt med gitarren och till slut parkerar den ovanpå en förstärkare för att markera att konserten är avblåst.

Till skillnad från annan samtida experimentell rock, till exempel förbandet VED från Malmö, verkar Acid Mothers Temple aldrig söka nya intryck. Kawabata har i intervjuer förklarat att han tycker samtida musik är helt ointressant. Det är istället musiken han växte upp med som formar Acid Mothers Temple – de mest trippade delarna av 70-talets hårdrock och tidiga elektroniska avantgardekompositörer som Karlheinz Stockhausen. Idéer från världshistoriens kanske mest pretentiösa band – symfonirockarna Magma (kända för att ha uppfunnit ett eget språk – på vilket de under 70-talet skrev ett 10 skivor långt science fiction-epos!). Och inte minst de musikaliska delarna av den svenska proggen, kanske främst Träd Gräs och Stenar och Samla Mammas Manna (Tatsuya Yoshida, en av Acid Mothers-kollektivets många medlemmar, var för övrigt trummis i en sentida, återförenad version av Samla Mammas Manna). De fem grånade, japanska proggfarbröderna som står på scenen ser överhuvudtaget inte ut att ha bytt kläder sedan 70-talet.

En vanlig missuppfattning om Acid Mothers Temple är att det bara handlar om knas, oljud och tokiga infall. Visst larmas det på ordentligt emellanåt och i sista låten skojar bandets andra gitarrist till det och drar på sig ett par tokroliga hippieglasögon med peacemärken över ögonen. Men däremellan dras ”Pink Lady Lemonade” ut till en vacker suggestiv evighet innan Kawabata förlöser skapelsen genom att trampa ner effektpedalen. De är oerhört skickliga musiker och det är svårt att förstå hur de får ut så mycket ljud med endast fem man på scen och bara gitarr, trummor, bas och moogsynth i sättningen. I de mest intensiva partierna blir det svårt att urskilja när de övergår från att spela melodier till att bara slå frenetiskt på instrumenten. Men då är det ingen idé att försöka förstå längre. Det är bara att förlora sig själv i musiken och oljudet – och resa med Acid Mothers Temple långt ovanför molnen.

Fotnot: Bilden är från en spelning på Debaser Slussen i Stockholm 2007, men tydligen ser de mer eller mindre likadana ut fortfarande.