The Raveonettes är inte ett band som hymlar med sina inspirationskällor. Den danska duon har under hela sin karriär gjort både subtilt implicita och stolt explicita musikaliska och tematiska referenser till sina älsklingar – The Jesus & Mary Chain, Sonic Youth, Dinosaur Jr, surfrock, 60-talets tjejgrupper och diverse filmklassiker. Det här handlar alltså om två individer med fantastiska skiv- och filmsamlingar i bokhyllan och således har både kritikernas och nördarnas (två kategorier av människor som ofta sammanfaller) hyllningar genom åren blivit en självklarhet. Jag kan lätt erkänna att jag har varit en av dessa lojala lovordare sedan The Raveonettes släppte sin första skiva.
Med andra ord behöver jag inte övertygas om bandets musikaliska idéer när jag sätter min fot på ett fullpackat Debaser Slussen. Många andra delar uppenbarligen mina känslor vid det här laget i duons tio år långa karriär för spelningen är slutsåld och det märks tydligt. Direkt när Sune Rose Wagner och Sharin Foo ställer sig på scen, endast tio minuter efter utsatt tid, är trycket i publiken enormt. Till skillnad från den isande kylan ute i den stockholmska verkligheten (kvällen “bjöd” på vinterns första snö i huvudstaden) pulserar Debaser nu av het svettig förväntan. Och The Raveonettes levererar.
De har nyligen släppt sitt senaste album Observator, och spelar givetvis en handfull låtar därifrån. Men vad som imponerar mest, och det som för mig blir kvällens mest minnesvärda poäng, är vilken fantastisk låtkista som bandet nu har att gräva i. När de från scenen levererar sin kännetecknande kombination av blinkande strobljus, tjock rök och tjutande rundgång är det om och om igen just den höga kvalitén på låtmaterialet som gör sig påmind.
För vilka låtar duon har vid det här laget: ”Dead Sound” gör att de första raderna i publiken hoppar entusiastiskt i takt med det monotona trumbeatet, den romantiskt bitterljuva ”Blush” bjuder på de bästa reverbindränkta gitarrtonerna den här sidan J Mascis, nya trallvänliga ”The Enemy” lyfter rejält live jämfört med den inspelade versionen och när den landar känns den mer Fleetwood Mac än indierock (vilket inte är negativt), nutidsklassikern ”Attack of the Ghostriders” tas emot med öppna armar av den lojala publiken, en långsam version av ”Bowels of the Beast” är fantastisk med sitt lömskt smygande gitarriff och ”Aly, Walk with Me” är lika övertygande som alltid med sina ögonblickliga moodswings mellan Sonic Youth-noise och twangig surfrock.
Även efter denna ljuva parad av stämsång, Psychocandy-trummor och gitarrskrammel har The Raveonettes faktiskt fortfarande rejält med krut kvar, något som blir tydligt när man drar igång extranumret med ”Heart of Stone” och sedan följer upp med ”That Great Love Sound”.
Spelningen påminner verkligen om en hitparad, vilket är imponerande på ett sätt men också något trist. Jag känner mig ibland längta efter något som sticker ut mer, något oväntat och något levande. I de mer flexibla gitarrsolona och under de mer improviserade styckena av noise döljer sig de mest expressiva och dynamiska delarna av hela konserten, medan resten känns något tillrättalagd och förväntad. Men när man under rubriken “resten” hittar låtar av det här bandets kvalitet känns ändå mina reservationer som i-landsproblem; små störande fläckar på en annars strålande sol.
Allra ljusast skiner min personliga favorit ”My Tornado”. När duon spelar den gamla pärlan privilegieras Debaserbesökarna av två minuters total indieperfektion. Det är sexigt, det är rått, det är trallvänligt, det är minimalistiskt, det är skitsnyggt. Allt som man älskar med The Raveonettes.