När jag var liten tillbringade jag mycket tid framför MTV. Till mitt försvar bör tilläggas att det här var långt före internet, på tiden då MTV fortfarande var en kanal för musikvideor och ett sätt att upptäcka ny musik. Ett av mina starkaste MTV-barndomsminnen är första gången jag såg videon till Sisters of Mercys “More”. Jag hade då under mina blott elva levnadsår aldrig sett något liknande och fascinerades av estetiken, den solglasögonklädda coolheten – och inte minst musiken som var dov, mullrande och verkade farlig men väldigt lockande på samma gång. Så började min kärleksaffär med en av historiens i efterhand mest hånade genrer: gothrocken.
För goth betraktas inte som riktigt “fint” i alla sammanhang. Det var något jag märkte inte minst under min studietid i Lund när jag började vistas i mer musikmedvetna och “indiekorrekta” kretsar där det ibland flinades eller himlades med ögonen åt mitt “mörka förflutna”. Även Metros hårdrocksskribent Christoffer Röstlund Jonsson fick några gliringar när han nyligen kom ut ur gothgarderoben på Twitter. “Gothrock är musik för packmoppeåkare” skrev någon till honom. Själv svarar jag likadant som Christoffer: “Icke! Den unge Werther åkte inte packmoppe!”
Holländska gothbandet Clan of Xymox är fortfarande aktiva. Häromåret gav de ut sin trettonde skiva – halvhyfsade The Darkest Hour – vilket gör dem till 80-talsgothens främsta överlevare. De har dock aldrig varit bättre än på sina två första skivor: självbetitlade debuten från 1985 och – framför allt – 1986 års Medusa. Tidigare nämnda Sisters of Mercy är en bra referens med skillnaden att Medusa är mer storslagen, melodiös – och framför allt en mer romantisk skapelse. Att Clan of Xymox inledde karriären som förband åt Dead Can Dance säger en del om hur det låter. Likaså att de gavs ut på 4AD och att sångaren, låtskrivaren och bandledaren Ronny Moorings lärde sig skriva melodier genom att lyssna på sitt stora favoritband New Order.
Balansgången är alltid svår när det gäller den här typen av musik. Det är lätt att råka spela över när gesterna och känslorna är stora. Något av det mest anmärkningsvärda med Medusa är – förutom det genomgående starka låtmaterialet – hur väl klanen klarar balansgången. Albumet är perfektion för den som gillar de mörkare delarna av det tidiga 80-talets postpunk. Jag har själv aldrig hört någon mer fulländad symbios av trummaskiner, storslagna keyboardmattor, dov ödesmättad Andrew Eldritch-liknande sång och allt annat som hör genren till, än vad Clan of Xymox får till i låtar som ”Louise”, ”Back Door” eller ”Agonised By Love” (en låttitel och en text som mycket väl kunde ha varit skriven av den Unge Werther själv). Det här är skivan jag återvänder till när jag måste försvara min fäbless för den här epoken i musikhistorien inför någon förstå-sig-påare som tror sig veta bättre. För en sak är säker: År 1986 åkte Clan of Xymox inte packmoppe!
Missa inte intervjun Rockfoto gjorde med Clan of Xymox häromåret.
