Det är nästan makabert passande att jag har en inplanerad spelning med Anna von Hausswolff just den här veckan. Några tunga dagar har passerat på det personliga planet och jag drar mig lite för att infinna mig på KB denna torsdagskväll.
Anna, som redan med debutskivan Singing From The Grave utnämndes till underbarn, har döden som frekvent återkommande tema i sina låtar. Titlar som ”Old Beauty/Du kan nu dö” och ”Deathbed” är bara några i mängden av dysterheter. Att låta dessa redan känslosamma melodier, ackompanjeras av en kyrkorgel, kan kanske på pappret låta lite väl extremt och sakralt – men faktum är att det funkar oerhört bra på uppföljaren Ceremony som kom tidigare i år.
Och det är just orgeln som står i centrum denna kväll. Om debutskivan fick oss att lära känna sångerskan Anna så visar hon på uppföljaren och under den här spelningen att hon också är en instrumentalmusiker av rang. Anna är även den självklara orkesterledaren i sitt svartklädda femmannaband. Hennes blick söker hela tiden kontakt med resten av bandet medan hon räknar in och sittdansar bakom orgeln.
Jag läste i en intervju att Anna lyssnade mycket på musikgenren dronemetal när hon skrev senaste albumet, vilket vid en första anblick kanske kan tyckas otippat? Live känns det dock helt självklart. Inte för att musiken på något sätt är enformigt tråkig, kvällens set är en uppvisning i allt från proggiga instrumentala stycken till mer traditionell folkpop – men det är ändå det monotona, det upprepande som står i centrum. Med dynamiska orgel- och trumcrescendon som extra krydda, ska tilläggas. Och det är tungt, mycket tungt. I dubbel bemärkelse. Singeln ”Mountains Crave” känns nästan som en befriande schalgerpophit i sammanhanget.
Det enda jag kan sakna den här kvällen är sångerskan Anna von Hausswolff, det var trots allt hennes nästan bisarra förmåga att växla i tonlägen och hennes extremt karaktäristiska röst som en gång fick mig att falla så handlöst. Och fastän att vi får glimtar under kvällens gång, bland annat i ”Litury Of Light” och i låten Anna skrev vid sin morfars dödsbädd (”Harmonica”), så känns det ändå som att något fattas. Detta kunde enkelt ha lösts genom att blanda in lite gammalt material i setet. Men och andra sidan har jag ett tåg att passa och jag hinner inte ens höra kvällens sista ton ljuda ut.
Så här i efterhand tröstar jag mig med att det varken var den första eller sista Anna von Hausswolff-spelningen jag hade äran att bevittna.
OBS: Bilden är tagen i samband med spelningen i Umeå i förra veckan
