Att kärlek i alla dess former inte alltid är en enda stor komedi har de flesta av oss fått uppleva. Många av oss försöker troligen glömma det tråkiga och jobbiga så fort vi kan, men vissa saker bara sitter kvar där av oförklarliga anledningar. Att tonsätta och berätta öppet om de saker som hänt i hennes liv är något som Rebekka Karijord har gjort med den nya skivan We Become Ourselves. Rockfotos Wai Kei Fung träffade historieberättaren på ett fik i Stockholm för att lära sig mer om rädsla och smärta och prata om hur orgeln fick en central plats på nya albumet och att kvinnor borde få storhetsvansinne oftare.Det är en tidig tisdagsmorgon på Södermalm och runt mig springer stressade människor förbi i hög takt. I hörlurarna spelas Rebekka Karijord nya skiva We Become Ourselves och jag drömmer mig bort för en stund vilket resulterar i att jag nästan blir påkörd av en cyklist. I korsningen på Nytorget möter jag kvinnan som strax ska berätta för mig vad som fick henne att skriva denna nya skiva. Rebekka föreslår att vi sätter oss ner på ett mysigt fik bara ett stenkast därifrån.
We Become Ourselves, uppföljaren till Rebekkas bejublade soloskiva The Noble Art Of Letting Go, är en smärtsam och känsligmässig bergochdalbana som tar oss med på nästa resa i hennes liv. Att våga prata ut om det som är jobbigt är en process som är viktig i livet efter kriser oavsett vad som har hänt. Att prata om Rebekkas far är för henne ett ganska väl bearbetat ämne efter den första skivan. Den här gången är det männen i hennes liv som tar plats.
– Albumet handlar om föreställningar om människor i relationer. Det är en kärleksberättelse om min relation till männen runt mig. Det handlar om att se förbi det manliga och kvinnliga, och bara se personen. Den där känslan i början av en relation när man idoliserar varandra. Man blir kär och ser bara sin egen dröm. Man ser inte riktigt den andra människan. Efter hand börjar det skalas av. De sanna sidorna kommer fram och samtidigt kommer också rädslan fram när man tänker ”kommer han vilja stanna om jag visar vem jag är?”. Det var det som jag var fascinerad av.
– Kärnan i en människa finns i oss redan från det att vi är små och sakta men säkert sipprar den ut och syns. Ibland syns den mentalt och står i vägen för oss som en blockering som hindrar oss att välja kärlek eller att våga vara modig socialt. Den hindrar oss om vi inte jobbar med oss själva. Eller som i en gammal människas kropp – likt Siv Ander i videon till ”Use My Body While It’s Still Young” där hon dansar. Det syns på en kropp hur man har levt. Det syns om man har haft ångest. Det syns om man varit älskad.
