’We Become Ourselves’ – Rebekka Karijord

År 2009 släpptes Rebekka Karijords album The Noble Art Of Letting Go. I samband med det samarbetade hon ett tag med Cirkus Cirkör, som gjorde en föreställning baserad på låten med titeln ‘Wear It Like A Crown’. Jag var då elva år gammal, min mamma tog med mig och min syster till Södra teatern i Stockholm för att se den här föreställningen och även om jag intensivt lyssnade på musik redan vid den tiden så var jag väl inte riktigt den som öppnade ögonen och tittade utåt. Letade helt enkelt inte efter ny musik. Det var synthinfluenser från min pappa, mammas blandade samling av CD-skivor och det mina vänner lyssnade på blandat i en enda stor röra. Istället för att komma ut från föreställningen och ivrigt prata om hur otroligt det var med akrobaterna som jonglerade med pingisbollar de sköt iväg ur munnen, så pratade jag om musiken. Pratade framförallt om raden “I’m gonna take that fear and wear it like a crown”, om att jag tyckte att det var så fantastiskt bra.

I slutet av augusti 2011 spelade Rebekka i Stockholm under en mycket regnig kväll i Brunkebergsparken. Jag släpade med mig två vänner med paraplyer, ställde mig mer än förväntansfullt framför scenen och visst levererade hon även den gången. Minns mycket väl hur jag fullkomligt överväldigad sjöng med i den nya låten ”Bandages” som hon valde att avsluta med. Jag var redan uppfylld av nya förväntningar, även om det handlade om helt nya låtar denna gång, men månaderna gick och förväntningarna avtog således allt eftersom. Huvudet fylldes upp av annat, så att säga.

Dryga två år efter att jag hörde Rebekka första gången ligger jag på soffan när min mamma dyker upp med ett litet paket i handen. Hon ville göra mig glad och har köpt The Noble Art Of Letting Go, som jag inte ägt i fysiskt format tidigare. Där och då hittade jag tillbaka till det jag nog fortfarande tycker är Norges finaste röst och återigen blev jag väldigt uppspelt för att få höra en alldeles nyinspelad skiva från Karijords håll. Spänt räknade jag ner veckorna tills We Become Ourselves släpptes nu i september.

När jag säger att jag tycker att hon presterar jämt, menar jag det. För även när jag inser att hon intagit en ny bana med nya, en smula mäktigare instrument, så älskar jag det. Det är manskörer, storslagna orglar och mullrande trummor. Trots det mäktiga ljudet anar jag en intimitet, som att sången och musiken bara är riktad till lyssnaren. Det är alldeles nytt, men samtidigt uppstår det minnen av ett elvaårigt jag som finner ny musik, en hormonstinn trettonåring som smågråter till The Noble Art Of Letting Go och ett samtids-jag som leende tänker på att We Become Ourselves mer än väl levde upp till mina alldeles för höga förväntningar.