En hommage till min far – som tack för musiken, liksom

Min pappa gav mig en gåva tidigt i livet, nämligen en ingång till musikvärlden. Jaha, hur då undrar ni? ”Patience, my young padawans” – jag ska berätta. Som barn kunde jag inte somna utan trivsam musik vid min sida. Jag föddes på slutet av åttiotalet, början på nittiotalet och min pappa var av den gamla skolan. Så istället för vaggvisor sussade jag till Dire straits, Rolling Stones, Leonard Cohen… Ja, ni förstår.

När pappa var ung så samlade han på skivor, vinylskivor. Vartenda liten slant han tjänade lades på att utöka samlingen. I och med att jag inte var född när pappas samling var som störst så vet jag inte hur den såg ut, men jag älskade att höra historier om alla hans album och föreställde mig hans sovrum vara fullt av skivfodral från golv till tak, med favoriterna på väggarna och de senast lyssnade liggandes på nattduksbordet.

En av de sorligaste historierna jag visste, som jag minns framkallade en fruktansvärd sorg i bröstet var den om pappas yngre bror, skivtjuven. Pappas yngre bror var en spjuver, utan någon större medkänsla. För att få extra slantar så brukade han, helt hänsynslöst sälja sin brors skivor vidare till kompisar och bekanta, och det för halva reapriset. Ibland lånade han ut skivorna för att aldrig få tillbaka de igen och allt detta utan min fars vetskap. När pappa väl förstod vad som pågick blev han förkrossad, men hans brorsa fattade ingenting. ”Äsch, det är ju bara skivor”.

När kriget i Bosnien bröt ut och jag och min familj var tvungna att fly med vars en resväska i handen, jag med en liten – då min treåriga biceps inte var särskilt välutvecklad, var vi självklart eskorterade av de fåtal skivor som fått plats.

Väl i uppväxtorten Hässleholm – ”tristessens tillhåll”, minns jag de stora skivorna och den svarta spelaren på hedersplats i vardagsrummet. Jag minns även mitt femåriga jag på golvet i flickrummet, med min gula freestyle och pappas Supertramp kassett. På tonårsfester i skyddsrum, föreningslokaler eller källare såg jag alltid till att ta med egna plattor då jag visste att cd-spelaren annars skulle förpestas av skitmusik.

Dåtidens radiohits var verkligen inte min melodi. Jag minns flertal fester, både i yngre och äldre tonåren då jag många gånger tyckte att det var roligare att skråla med i låt efter låt istället för att faktiskt delta i den fysiska festen. Jag blev alldeles uppslukad av tonerna och textraderna och nöjet var helt på min sida. När jag blev en sådär sexton, sjutton år och utvecklade en egen linje i musikens värld och hittade min grej i indie märkte jag snabbt av min fars nyfikenhet och jag tror även mig ha anat en gnutta stolthet i hans ton när han frågade vad artisterna hette och bad mig skriva ner bokstav för bokstav i ett litet anteckningsblock. Min faders kunskap kring det engelska språket är närmast obefintlig. Ändå har han tillbringat mer än fyrtio år av sitt liv med att lyssna på engelskspråkig musik, och utan att någonsin tröttna. Vad spännande hans referensramar måste vara, vad detaljrika hans önskemål måste bli – när inte textens betydelse är det som står i främsta fokus.

De senaste åren är det jag som har varit min fars mest tillförlitliga källa när det kommer till musik. Han frågar mig om tips och jag utvidgar hans sfär precis som han en gång öppnade upp min. Det känns vackert på så sätt när eleven blivit läraren, cirkeln har slutits och musiken fortsätter runt och runt, vidare i all oändlighet.