Mumford & Sons är tillbaka på riktigt. Jag lyssnade sönder deras debutalbum Sigh No More för tre år sen och jag tror att fler än varannan musiknörd blev intresserad och smått förtjust då, 2009, när de kom och tog plats. De gav oss något som vi antingen medvetet eller omedvetet hade väntat på ett bra tag. Babel släpps idag, den 26 september, och vi har inte väntat i onödan. Albumet har det mesta. Tunga verser, medsjungande refränger, glädje, sorg, men framför allt känsla. Ordet ”känsla” kan bli så överanvänt ofta. Men jag kan inte beskriva detta album på något bättre vis. Många låtar, som bland annat ”Hopeless Wanderer” börjar stillsamt och slår sen ut i ett instrument-, sång- och headbangkalas. Det känner man igen från Sigh No More-albumet.
Låtarna på Babel fastnar och vill inte lämna hjärtat. I flera låtar vill man bara löjligt gunga med och se arg ut och spela alla instrument som finns. Jag kan endast plinga på pianot, men efter ha hört Babel så vill och SKA jag lära mig fler instrument.
”I will wait” släpps som förstasingel och den kan sammanfattas med orden ”dans” och ”skönsång”. I slutet byggs den upp åter igen av gitarrer och lätta pianoslag. Texten är ganska allvarlig och griper tag i en på ett ledsamt sätt, men den sista minuten av låten vill man bara stå där i solnedgången, på en äng med sina bästa vänner och hoppa runt löjligt i det höga gräset. Man blir ju bara så glad. Och ens själ lugnas på något vis. Det där är männen i Mumford & Sons bra på. Att göra en lugn inombords.
Lyssna på skivan nedan:
