Jason Lytle, mannen bakom nutidslegendarerna Grandaddy, släpper snart sitt andra soloalbum. Samtidigt är han på en återföreningsturné med sitt gamla band. Rockfotos skribent Fredrik Asplund ringde upp Jason Lytle och möttes av en varm och sympatisk ensamvarg med en nyfunnen kärlek till musiken.
Vad fick dig att välja en solokarriär i stället för att till exempel starta ett nytt band?
– Jag har alltid tyckt om att vara ensam, och eftersom jag skrev och spelade in alla Grandaddy-skivorna själv så kändes det som ett naturligt steg att fortsätta som soloartist. Jag hade tröttnat på att behöva ta hand om vuxna män – att se till att de andra medlemmarna fick betalt och var nöjda och att deras flickvänner och fruar inte klagade. Nu skämtar jag ju lite, men bara delvis. Det var mitt ansvar att mata ut skivor hela tiden. Efter ett tag kändes hela den processen uttjatad, och det var dags att göra något nytt eller sluta helt och hållet. Med Grandaddy var vi hela tiden på väg uppåt. Varje skiva sålde bättre än den förra, fick bättre kritik och vi blev hela tiden ett större band. Men mot slutet kändes det som att den utvecklingen inte höll i sig, och jag tyckte faktiskt inte ens om musik längre. Vi var tvungna att fundera och komma på en ny plan för framtiden, eftersom det inte fanns något band utan mig.
När du säger att du inte tyckte om musik längre, menar du då att skapa egen musik eller att lyssna på musik?
– Både och. Det var svårt för mig att njuta när jag lyssnade på skivor. Jag kände mig så distanserad från själva musiken. Jag älskar att tänka på ljudbilden och produktionen på skivor, men när jag lyssnade på musik påmindes jag bara om pressen med att åka på turnéer och att behöva försörja andra människor.
Men du verkar må bättre nu?
– Ja, jag kunde inte fortsätta leva på det sättet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, men jag följde min intuition och hoppades svaren skulle materialisera sig och att allt skulle lösa sig.
Grandaddy hamnade i indierockkategorin hos kritikerna, men jag kände alltid att ni hade andra influenser än de flesta amerikanska banden i den genren.
– Vi tyckte hela tiden att den etiketten kändes problematisk. Det är mycket indierock som är skitigt producerad med en vidrig ljudbild. Jag ville alltid göra skivor som lät vackra. Men jag vet inte vad man ska kalla vår genre för. Jag hoppas bara att folk lägger märke till vad man gör. Sen antar jag att de får kalla musiken vad de vill.
Men vad lyssnar du själv på nu?
– Jag har lyssnat mycket på de senaste skivorna med Blonde Redhead och Metric. Men eftersom jag är upptagen med den egna musiken så hinner jag inte lyssna så mycket på andra artister just nu.
Lyssnar du på något som är lite pinsamt? Några guilty peasures?
– Det här är inte pinsamt på något sätt, men jag älskar verkligen Robyn! Jag säger det inte bara för att du är svensk! Robyn har inte riktigt blivit superstor här i USA än. Hon är helt enkelt för jävla bra. Man märker att hon inte kompromissar, inte ens med texterna. Hon sjunger aldrig några idiotiska klyschor. Det är ganska enkla tankar, men texterna blir aldrig pinsamma. Sen älskar jag också det norska bandet A-ha! Även deras senare skivor är riktigt bra, och jag är verkligen ett fan. Jag brukar åka runt i min skåpbil här i Montana och spela Robyn och A-ha på högsta volym.
