Det är när soundtracket trycker hårdare i bröstet än handlingen i den där favoritfilmen eller favoritserien gör. När man blir mer tagen av just den där slingan i den där speciella låten som man hör för första gången och som man vet kommer bli en låt som alltid kommer stanna kvar i en.
Varje onsdagskväll klockan nio, i samma soffa i ett ensamt tv-rum från åren 2003 till 2007 satt jag, som trettonåring upp till sjuttonåring, förstenad framför tv:n. Jag tittade på mitt älskade, överdramatiska, ungdomliga, klyschiga OC.
Man kan tro att det handlade om drömmen på High School i drömlika L.A. Att vara den där populära tjejen som blev kär i den söta indiekillen till tönt som åkte lite avslappnat och snyggt på sin skateboard. Men som säkert kan förutspås så var det inte så för min del. Det var inte därför jag älskade varje minut av tonårsdramat i Orange County. Och det är inte därför jag har varje säsong på samlingsbox. Det är dessutom inte därför jag tar fram boxarna någon gång då och då för att återminna hur jag besattlikt, direkt efter programmets slut satte mig för att göra det jag gjorde bäst och älskade.
Under själva programmet satt jag på helspänn för att kunna höra en endaste liten textrad ur låtarna som spelades upp under exempelvis en gråtandes-och-förtvivlad-Marissa-scen eller kanske en romantisk spiderman-kyss-scen mellan favoritkaraktärerna Seth och Summer. Det var just i de scenerna som gjorde att jag tyckte att det var det enda viktiga i mitt liv just då. Att få höra och snabbt skriva ner på en post-it av vad textraden sa.
Efter programmets slut var det raka vägen till ”datarummet”, sparka ut pappa och googlingen kunde börja. Jag googlade ner textrader som ”And when I see you, I really see you upside down. But my brain knows better, it picks you up and turns you around”. Det var där och då jag upptäckte Death Cab For Cutie. Mitt kära Death Cab. Deras ”A Lock Of Color” blev låten som jag lyssnade på från och till skolan och som jag hade som alarmsignal när jag skulle väckas på morgonen. Det är fortfarande låten som jag sätter på varje gång när jag är ute och går längs med Skrea Strand i hemstaden Falkenberg.
I ett annat programavsnitt hittade jag Nada Surfs ”If You Leave”. Den har funnits där så fort jag lämnat något/någon. Och den kommer alltid finnas där i framtiden med. Senare kom Sufjan Stevens in i mitt liv. Hans ”To Be Alone With You” har fått mig att sväva iväg i tankarna hur inne jag än kunde ha varit i någon konversation med en kompis eller hur intressant än en lektion hade varit.
Hur ledsen man än kan bli för att ens favoritkaraktär dör i den där fantastiska filmen eller serien så är det musiken som på något märkligt vis får en att känna de där känslorna. I alla fall har det fått en att känna det extra starkt. Och sen följer låtarna med och man använder dem till ens egna scener i ens egen vardag. Man gör sin egen film eller serie. Till sitt egna liv har man olika låtar som betyder olika saker för en själv. De får en att gråta, skratta och skrika. Det är soundtrackets fel alltihop.
