Att ett så framgångsrikt band som The xx gör en mindre klubbspelning är i dagsläget rätt fantastiskt. Efter debutskivan xx som gjorde bandet till ett välkänt namn även utanför indiekretsar skulle de lätt kunna sälja ut spelplatser som tar minst det dubbla av vad som går in ikväll på Berns. Bandet har dock själva handplockat Berns att vara endast en av sex mindre klubbspelningar runt Europa som får äran av ett besök innan den nya skivan Coexist släpps.Efter ett kort intro börjar de inledande tonerna till ”Angels” ljuda i högtalarna. Det infinner sig ett lugn i lokalen och allt fokus läggs på Romy Madley Crofts hypnotiska sång om den stora kärleken. När ”Heart Skipped A Beat” får följa upp så vaknar publiken upp ur sin trans. De sjunger och dansar med i låten, vilket de fortsätter att göra även under de mer kända låtarna som ”Crystalised” och ”VCR”. När ett band bestämmer sig för att spela inför en publik med nytt material kan det ofta uppstå problem. Publiken har inte haft chansen att lyssna in sig på de nya låtarna och risken att de förvandlas till en vilsen skara är stor. The xx löser detta på ett bra sätt genom att spela en blandning av låtar från båda skivorna och lägger smart nog tungvikten för kvällen på den första skivan.
Förra gången jag såg The xx live var på Way Out West 2010. De spelade i Linnétältet som saknar väggar och ljuset från den svenska sensommaren lyste rakt in. Detta förstörde stämningen som behövs för att göra bandets musik rättvisa. Ikväll är förutsättningarna optimala för vad både bandet och de lyckligt lottade som finns i publiken kan hoppas på. Där låtarna på skiva kan kännas lite slöa och tillbakalutade skruvar Jamie xx upp trummaskinen och basen till max. Tillsammans med sången från de andra i bandet skapar det en ljudbild som fullkomligt fyller salen och omger en med känslan av någon sårad som tar tag i ett fast grepp och vägrar släppa taget. Med små medel skapar bandet en ljusshow som skulle få många arenarockare att bli avundsjuka. Genom smart användning av projektorer, lampor, rökmaskiner och saftblandare skapar The xx ett helhetsintryck som övertygar. Med Romy Madley Crofts blygsamhet, Oliver Sims självgodhet och Jamie xxs ivrigt bankande på sina manicker finns det en dynamik på scenen som gör det hela tiden intressant.
The xx avslutar kvällen med ”Stars”, sista låten på den första skivan. Efter nitton låtar och lite över en timme på scen kliver Romy Madley Croft och Oliver Sim av scenen hållandes hand i hand. Bandet lämnar publiken med samma känsla som efter en genomlyssning av den första skivan. Man vill inte att det skall vara slut, men den här gången går det tyvärr inte att starta om allt från början genom en simpel knapptryckning. Den här kvällen kommer att etsa sig kvar länge i minnet, likt den stora kärleksförklaring som inledde kvällen.
