Brooklyn Sweden: Debaser Malmö, 1/9

Den första september, den första dagen på hösten 2012. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att spendera den på än på en av mina favoritplatser i den här stan. En plats som för andra dagen i rad celebrerar en annan, nästan ännu bättre plats, i det stora landet på andra sidan Atlanten.

Lördagen på Debaser Malmös Brooklyn Sweden-fest börjar redan halv fem då första bandet Blonds (bilden) står på scen. Det är av lättförklarliga skäl betydligt mer folk i lokalen än på fredagen vid samma tid och Blonds får ett varmt välkomnade i form av jubel och indianrop. Bandet, som nyligen släppte skivan The Bad Ones, har ett sound som kännetecknas av dynamiska arrangemang med plockande gitarr, tung bas och trumcrescendon. Att bandet nyligen släppte en EP med en Radiohead-cover är verkligen inte förvånande, ofta låter de nämligen som något som kunde varit hämtat från Pablo Honey. Men framför allt är det sångerskan Cari Raes djupa, nästan lite souliga röst som gör bandet intressant. Det enda negativa jag har att säga är att bandets scenframträdande känns väldigt oerfaret. Ibland får jag känslan av att jag inte befinner mig på en musikfestival, utan på ett rep inför en skolavslutning för Estetiska Programmet på gymnasiet. Men om några år kan Blonds bli riktigt farliga.

Nästa band ut är Twin Sister, ett band som jag tycker är ganska bra på skiva men som jag live har väldigt svårt att få grepp om. Bandet har jämförts med fantastiska band som Portishead och Cocteau Twins, och visst, jag förstår referenserna men det hela blir alldeles för mycket lounge-ig hissmusik för min smak. Oerhört kompetent, men också väldigt sömnigt. Att sångerskan, för dagen klädd som någonslags Mangafigur, har en extremt ansträngd och tillgjord röst, gör det riktigt klibbigt och jag lämnar lokalen efter några låtar till förmån för en snabb sushi från Konsum. Man måste ju äta också.

Ynglingarna i DIIV fortsätter kvällen. Zachary Cole Smith, till vardags gitarrist i Beach Fossils, startade DIIV (tidigare Dive) som ett soloprojekt förra året. Att Dive kommer från Nirvanalåten med samma namn känns helt givet både om man ser till bandets utseende och till den musik de spelar. En krautig variant på grunge, fantastiska instrumentala shoegaziga partier och en tyvärr alldeles för lågt mixad sång är vad vi bjuds på under det ganska korta set som bandet kör. Publiken skriker: ”more vocals” och jag tänker att My Bloody Valentine-syndromet än en gång försämrat en annars väldigt bra spelning.