Det är onekligen många människor som faktiskt har ett jobb under vardagarna som också tycker om att gå på festival. När jag anländer denna lördag är det nämligen bra med folk framför stora scenen där Icona Pop röjer på riktigt bra, en rejäl kontrast till gårdagens glesa publik.Sen är det dags för hajpade duon Saint Lou Lou att ställa sig på den lilla scenen. Precis innan jag går dit säger en gammal vän som jag springer på: “De är snygga och unga.” Finns det något som skapar större skepticism än när en musikintresserad människa inte har något bättre att säga om ett band än så? Och hon hade rätt. Saint Lou Lous electropop berör mig inte alls. Dåligt koreograferade dansmoves, lite mesiga wah-wah gitarrer och låtar som helt enkelt inte räcker hela vägen.
Jag har aldrig varit en storkonsument av Dungens (bilden) musik men vid detta tillfälle ser jag verkligen fram emot att få se dem live. Deras jammande gör sig också som förväntat bättre live än på skiva. Allra bäst är de mer lekfulla instrumentala låtarna med The Doors-trummor och flummiga The Grateful Dead-partier. Där många band inte passar särskilt bra i gassande solsken så är Dungens Woodstock-rock helt perfekt för det.
Urban Cones spelning på lilla scenen får mig att tröttna lite på alla dessa band med samma sättning, samma ljudbild och likartade musikaliska idéer. MacBook-beats, popsång och synthmattor. Skulle jag vara en cynisk människa skulle jag säga något om att de flesta av bokningarna på den lilla Popaganda-scenen detta år skulle kunna slås ihop och reduceras ner till ett enda band med någon hajpad electropopsingel i bagaget. Lyckligtvis är jag inte en cynisk människa.
Damien Rice spelar en form av radiovänlig trubardurpop som jag har väldigt svårt för. Folkmassan är imponerande i sin storlek och entusiasm under Rices spelning, men jag väntar hela tiden på att det ska hända något mer intressant. Vid ett tillfälle kopplar han ur gitarren ur förstärkaren och spelar unplugged. Folk älskar det. Inte jag. Att han sen drar igång sin tolkning av Leonard Cohens “Hallelujah” hjälper inte. Får man inte släppas in i singer/songwriter-himlen om man inte gör en cover på den låten? Som ett fan av Cohen kan jag bara önska att folk med akustiska gitarrer skulle sluta med sådana förutsägbara dumheter. Men jag är uppenbarligen i minoritet; när jag tittar ut i publiken ser jag flera unga män i publiken som döljer sina fuktiga ögon bakom Wayfarer-solglasögon. Jag har svårt att tycka illa om Damien Rice som person men det finns verkligen inte tillräckligt mycket i hans musik som engagerar eller berör mig.
