När New York-bandet Hooray for Earth drar igång sin shoegazedoftande indierock slutar regnet som på beställning. Efter alla MacBookar och trummaskinsbeats hos tidigare akter på lilla scenen gör det mig nu lite glad att få lyssna på minimalistisk bas/trummor/gitarr-mangel. Bandet har jämförts med A Place to Bury Strangers och det är lätt att förstå varför. Tyvärr är det ganska glest i publiken eftersom många verkar ha använt den här spelningen som bakgrundsmusik till ett intagande av föda och alkohol på ölområdet. Det är kanske inte så svårt att förstå eftersom Hooray for Earth bryter av rejält mot de andra pop- och electrobokningarna med sitt elgitarrnoise. Men det är ändå synd för den tighta och rundgångsfyllda spelningen förtjänar mer uppmärksamhet.
Patrick Wolf är å andra sidan exakt vad den typiska Popaganda-besökaren älskar och det märks direkt när den 29-årige engelsmannen tar sin plats på den stora scenen. Det har äntligen blivit lite mörkare på området och för första gången så har faktiskt röken och ljussättningen på scenen någon effekt överhuvudtaget. Wolf är på sitt bästa Iggy Pop-humör och är en frontman av hög rang till publikens uppenbara förtjusning. Han dansar och åmar sig på ett så charmigt och sexuellt suggestivt sätt att stämningen hålls på topp även under de långsammare låtarna. Men bäst är Wolf utan tvekan när han lämnar scenen med sin trådlösa mikrofon och sjunger tillsammans med fansen. Efteråt droppar han kommentaren: “Jag hoppas ingen stämmer mig för sexuellt ofredande.” Med tanke på på hur ivriga alla fans var att för ett kort ögonblick få röra den gode Patrick är det snarare han som skulle kunna stämma dem.
När Diplos projekt Major Lazer drar igång sin övertygande sub-bas så fullkomligt väller det folk ifrån ölområdet till den lilla scenen. Det är oerhört märkligt att man har placerat Major Lazers mäktiga fusion av reggae och electrohouse på den lilla scenen, men det beror antagligen på att Thåström avslutar på den stora efteråt. Major Lazer är ren och hård festmusik och nattklubbskänslan blir snart ett faktum över hela Eriksdalsbadets område. Spelningen är en kombination av dj-set och konsert med fyndiga eq-tricks, rap, reggae och dansare. Det råder en viss inflation i de frekventa uppmaningarna att “Put your hands up!” som hörs från scenen men det är i stort sett omöjligt att värja sig mot Major Lazers hyperenergiska dansmusik. Festen håller på så länge att arrangörerna till slut stänger ner ljudutrustningen på den lilla scenen, vilket leder till något av ett antiklimax som avslutning på konserten.
När jag med ett ljuvligt tjut i öronen vandrar över till stora scenen för att se Thåström undrar jag hur stor kontrasten kommer att bli mellan Major Lazers pumpande bas och den svenska punk- och rocklegendarens själsfyllda sång. Lyckligtvis övertygar Thåström mig snabbt om sin storhet och jag glädjs över en setlist som undviker självklara gamla hittar och istället fokuserar på relativt nytt solomaterial. Jag har alltid föredragit Thåström när han leker svensk beatpoet och påminner mig om Tom Waits så därför är det en oerhört emotionell version av “Fanfanfan” som innebär höjdpunkten på konserten för mig. Som alla vet är texterna aningens pretentiösa men samtidigt är det ju just i det gränslandet som han når en plats som få svenska artister ens vågar närma sig.
