Loosegoats: Malmöfestivalen 23/8


”For The Love Of”. Den nästan tio minuter långa sorgesången om Christian Kjellvanders lillebror Gustaf och hans tragiska, alldeles för tidiga, bortgång förra året överskuggar inte bara de övriga nio spåren på Loosegoats comeback-skiva. Det är en låt så totalt emotionellt överväldigande att jag under de första lyssningarna fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. En text som överträffar allt Christian Kjellvander skrivit tidigare. För även om han har skrivit om döden ett antal gånger tidigare så har den aldrig känts så närvarande och han aldrig varit så självutlämnande. För att citera bloggen Längre in i skogen: ”Man undrar hur Christian tar sig igenom textrader som ”once in heaven you’ll show me around, like I showed you the Lakeridge school ground” utan att bryta ihop”.

Att de inte spelar den live är förståeligt – det hade förmodligen varit en alldeles för stor påfrestning för Christian. Men det är på Ideas for to Travel Down Death’s Merry Road, Loosegoats första nya skiva på över tio år, som tyngdpunkten ligger under konserten på Posthusplatsen. Och skivan lär, precis som Loosegoats senaste återförening, ha varit en del i Christians sorgearbete. Om det lilla 90-tals-bandet från Lund från början var influerade av amerikansk lo-fi som Pavement så var de snabba med att söka sig längre bak i den amerikanska musikhistorien – en resa som Christian Kjellvander har fortsatt under sin solokarriär som folkkär, countryinfluerad singer/songwriter på 2000-talet. Att de avslutar konserten med en cover på Tom Pettys ”Listen To Her Heart” – och att låten ifråga introduceras som ett stycke musikhistoria – säger en hel del om hur deras musikaliska universum ser ut.

Christian Kjellvanders soloframgångar till trots så har Loosegoats år 2012 precis lika mycket integritet och en lika icke-populistisk framtoning som förr. Det står fem sammanbitna musiker på scenen och de verkar främst spela för sin egen skull, till synes opåverkade av den väl tilltagna publiken. Publikkontakten sträcker sig till ett fåtal ”tack så mycket” och något enstaka ”tack så hemskt mycket”. I övrigt är de i full koncentration på sina instrument och att de är så enormt samspelta är imponerande inte minst med tanke på att de nyligen kom tillbaka från en paus på drygt ett decennium (med ett fåtal avbrott, till exempel en spelning på Way Out West 2009). Det känns faktiskt inte så mycket som en nostalgitripp utan snarare som en fortsättning för Loosegoats del. Inte minst då det ofta är i nya låtar som ”Failure” (där Christian ser tillbaka på den bussolycka som lär ha varit anledningen till Loosegoats splittring 2001) och ”Port Townsend” (där Christian återigen sjunger om sin bror) som de imponerar mest.