Mory Kante: Malmöfestivalen 20/8


Det finns spelningar som är nästan omöjliga att recensera på ett konventionellt sätt. Mory Kante på Malmöfestivalen är en sådan. För i praktiken skulle recensionen, i sin helhet, kunna se ut som följande citat:

”Vilket sväng! Vi dansade hela tiden. Min t-shirt efteråt var blötare än efter ett omfattande träningspass”.

Men i alla fall. Mory Kante föddes i Guinea, flyttade under tidiga år till Mali och började spela kora (ett traditionellt västafrikanskt stränginstrument som han även använde under flera av låtarna igår). Tidigt träffade han på Salif Keita, en annan Mali-legendar som jag dansat benen av mig till vid tidigare tillfällen. I slutet av 80-talet hade han en megahit med låten ”Yé ké yé ké” och sen har det rullat på.

Mory Kante, nu 62 år ung, framstår som en ständigt leende gentleman i sin vita kostym. Uppbackad av ett råtajt tio man och kvinnor starkt band, med bl.a. blåsare, xylofonspelare, kör och slagverkare levererar de ett sanslöst sväng från första till sista stund under spelningens 80 minuter. Spelningen avslutas inte oväntat med ”Yé ké yé ké”, låten alla känner igen men många av de andra låtarna är snarlika och håller samma klass. Framträdande blås och ett enastående samspel mellan Kante och körsångerskorna är karaktärsdrag genom hela spelningen. Att gå in på eventuella svackor i spelningen känns helt omotiverat. Min träningsvärk talar nämligen kraftfullt om för mig att några sådana inte fanns.