Tonbruket: Malmöfestivalen 19/8


E.S.T (Esbjörn Svensson Trio) nådde under seklets första decennium världsrykte genom att ständigt utmana och stundtals helt sudda ut gränserna mellan jazzen, som man officiellt tillhörde och pop/rock. På samma sätt som exempelvis amerikanska The Bad Plus lyckades de ändå behålla greppet om jazzpubliken samtidigt som de fick massor med unga pop- och rockkids att upptäcka jazz.

När Esbjörn tragiskt omkom för drygt fyra år sedan var det många i Sverige som trodde att den okonventionella inriktning bandet stod för skulle få en irreparabel törn. Men då hade de gravt underskattat E.S.T:s basist, Dan Berglund.

Dan drog sig i djup sorg undan ett tag, men sedan kom han tillbaka med ett band som redan på pappret var redo att ta gränsöverskridandet till nya nivåer. Tillsammans med Martin Hederos (The Soundtrack Of Our Lives m.m.), Andreas Werliin (Wildbirds and Peacedrums) och gitarristen Johan Lindström, som kommer från jazzen, bildade han Tonbruket.

Efter bara två album och översvallande recensioner var de än spelat live är Tonbruket redan etablerat. Ändå finns det inget som verkar mätta deras nyfikenhet att förena instrumentala låtar med jazzstruktur och andra genrer. I kvällens första stycke, som i sin helhet känns som ett långt vackert intro, gnider Hederos violin så det nästan känns som en flirt med den klassiska scenen. Och Johan Lindström spelar steel på flera spår.

Det är sommarens varmaste eftermiddag i Malmö och inget band vinner på den situationen. Och i början händer inte så mycket förutom att det låter allmänt bra. Det tar halva spelningen ungefär, till mitten av ”Gripe” innan det riktigt lyfter. Johan byter steel mot elgitarr och sista halvan av låten bygger helt på rockriff.

Sen finns det inget som stoppar Tonbruket. ”Vinegar Heart” är den mest hittiga kompositionen bandet hittills spelat in. Andreas bankar hårt på trummorna, Martin går i klassisk gamnackepose på som om han spelade med TSOOL och det är egentligen bara Dans kontrabas som håller tillbaka låten från att bli renodlad rockmusik.

Spelningen avslutas med en ny låt som fått namnet ”Harmonist”. Även den drar mot det hårdare hållet och låter närmast som ett tema från någon spionthriller från 70-talet förutom att den också innehåller delikata krautpartier. Låten känns spontant som kvällens kanske allra bästa, och det ska bli enormt spännande att se vilka vägar detta överskickliga band tar på sin nästa skiva.