Frida Hyvönen: Malmöfestivalen 19/8

”Dramatisk”, ”teatralisk” och ”originell” är ord som brukar förekomma i texter om Frida Hyvönen. Det är omdömen som hon verkligen gör sig förtjänt av när hon sveper in på scenen i kroppsstrumpa och en fiskfjällsliknande mantel i silver och guld. Hennes trehövdade kompband har på sig matchande glittriga kläder som även de ser hemsydda ut. Jag kallar det för Lena Philipsson-syndromet och det verkar ha drabbat flera av Sveriges samtida kvinnliga singer/songwriters i jakten på ett eget uttryck. Hyvönen frågar publiken om de tycker att hennes mantel är snygg, varpå kvinnan bredvid mig skriker ”Nej, skitful!” och för första gången överrensstämmer mina estetiska ideal med en elloskatalogklädd småbarnsmamma från kranskommunen. Men nu är ju inte detta ett modebloggsinlägg utan en konsertrecension, så låt oss lämna fiskfjällsmanteln därhän.

Hyvönen koncentrerar sig på sina två senaste skivor och lyckas intressant nog pricka in de (enligt mig) tråkigaste spåren från bägge. Eller också är det versionerna av dem som känns lite stiffa och oinspirerade. Eller också är det helt enkelt så att hennes vemodiga och storslagna pianopop inte gör sig bland karuseller, öltält och langosstånd. Röstmässigt har jag dock inget att klaga på. Hyvönen har en av landets säregnaste och själfullaste sångröster, och den håller även live. Mellan låtarna improvisationssjunger hon om vad som faller henne in, exempelvis tillägnas säkerhetsvakten som delar ut vatten till publiken en hastigt komponerad trudelutt som går ungefär så här: ”vatten, vatten, vatten, vatten, vatten”. Räkna med att det var första och sista gången vi fick höra den, ett legendariskt ögonblick alltså.

Mellansnacket är lättsamt och charmerande. Vi får veta att Västerbottenosten är svår att hyvla och att låten ”Pony” handlar om hästar. Men Hyvönen är inte lika pratglad som hon brukar, vilket förmodligen kan förklaras av publikens lite mesiga gensvar (mest artiga applåder, inte så mycket euforisk tokdans). I ren desperation råkar hon häva ur sig den klassiska ”Tack Malmö, jag älskar er!”, något som hon direkt påpekar är en helt sjuk sak att säga, eller i alla fall klyschig. Först när mörkret lägger sig och hon drar igång ”Terribly dark” följd av ”Dirty Dancing”, vars aah-aah-aah-refräng hon stönsjunger sig igenom, lossnar det ordentligt och både bandet och publiken rockar loss. Men det är så dags. Efter avslutande ”Saying goodbye” får vi nämligen inget mer. Trots ivriga applåder blir det inga extranummer, Hyvönen meddelar oss att tiden tyvärr är ute. På scenen bredvid gör sig ett experimentellt elektropopkollektiv redo och jag går hem, med magen full av langos.