Det måste betraktas som en av de största missarna i schemat under årets Malmöfestival. Att Ane Brun på Stortorget till viss del överlappar Frida Hyvönens spelning på Posthusplatsen – två singer/songwriters som i stort sett borde locka samma målgrupp. Skillnaderna mellan dem blir dock snabbt tydliga. Redan innan konserten på Stortorget, där marken närmast scenen tidigare under dagen har klätts i konstgräs, blir vi varse om var pretentionerna kommer att landa. Programpunkten som föregår spelningen är en konstinstallation signerad Yoko Ono, med Bob Hunds Thomas Öberg som presentatör, där publiken ombeds känna på varandras puls och sedan lyssna till Universums egen röst. Om Frida Hyvönen gärna plockar ner sina dramatiska, teatrala sånger på Jorden genom att blanda in små roliga vardagsbetraktelser i mellansnacket, så siktar Ane Brun rakt ut mot Kosmos.
Den svensknorska huvudpersonen är själv insvept i vad som mest liknar ett stort skynke och uppbackad av en effektfull ljussättning och ett fullt kompband med en mindre stråksektion. Ibland får den grandiosa inramningen det hela att kännas lite stelt och jag kommer på mig själv med att gäspa och titta på klockan under en rätt seg version av ”Words”. Men för det mesta är det precis så vackert och storslaget som man hade hoppats på. ”One”, ”The Light From One” och ”Undertow” görs alla i hjärtskärande versioner. ”Worship” låter riktigt fin även när cellisten Linnea Olsson ersätter José Gonzalez som Anes duettpartner.
På tal om José Gonzalez så har vi kanske hunnit tröttna en aning på kategorin ”låtar ur andra genrer omstöpta i avskalade singer/songwriter-versioner” vid det här laget. Men när Ane Brun avslutar med att göra Arcade Fires ”Neighborhood #1 (Tunnels)” ensam med akustisk gitarr – och tillägnar låten åt Pussy Riot – så är det riktigt vackert. I övrigt fokuseras det mycket på senaste skivan ”It All Starts With One” och själv hade jag gärna hört något mer från min personliga Ane Brun-favorit, föregångaren ”Changing Of The Seasons”. Kanske känns det på förhand inte helt självklart att Ane Brun spelar på Stortorget istället för Posthusplatsen och hon verkar vara en ny bekantskap för många ur den söndagsmysande publiken som innehåller gott om barnfamiljer och medelålders par. Jag tvivlar dock inte på att hon efteråt har en del nya fans.
