Det börjar skakigt och ambivalent. Sexmannabandet med en för kvällen sjunde violinist soundcheckar länge, och så plötsligt hörs introt till ”I Will Never Get Enough”. De av oss som står på flankerna, lite utanför tältet på Gustavscenen, rör oss in tätare och vänder blicken mot scenen. Men så fort blicken hunnit vändas, går bandet av scenen igen. När Winhill/Losehill slutligen går på scenen för att stanna är de en kvart sena, och har förlorat momentum när de börjar om på samma intro vi redan hört avbrytas. Den uppmärksamme blir genast varse varför det dröjde. Ljudet är uselt, och många av dem som sitter vid soffgrupperna och matborden som upptar nästan hela publikområdet grimaserar märkbart när deras samtal avbryts av Jonas Svennem Lundbergs höga toner i sången – som nästan är det enda som hörs över sorlet.Jag har aldrig sett Winhill/Losehill live tidigare, men i mina fantasier gör sig deras americanadoftande folkpop med soul, hjärta och smärta bäst i en mörk, sval och intim konsertlokal där publiken får stå tätt, tätt och lyssna. Där enbart scenen är upplyst i blått. Där deras finstämda och ambitiösa arrangemang verkligen får bre ut sig. Gustavscenen på Malmöfestivalen är något annat. Här har man försökt skapa en loungekänsla under tältet med olikfärgade tyger hängande; här ska man sitta vid borden, vila bara fötter på orientaliska mattor och sippa på ett glas kyligt vitt vin. Men de ilsket starka lamporna som lyser upp allt utom scenen och den förfärliga akustiken gör att det mest känns som att stå i en tysk ölhall och försöka diskutera Heidegger medan alla andra sjunger fotbollsramsor. De få som är här för att faktiskt se och höra spelningen står och trängs utmed sidorna medan spontana applåder bryter ut mitt under ”The Heart Is A Mussel” därför att några killar vid ett bord lyckats stapla ett torn av tjugo tomma ölglas.
Allting går emot Umeåbandet, som ändå håller modet uppe och river av ett sammanhängande set. Jonas Svennem Lundberg gör sitt bästa för att etablera publikkontakt under mellansnacket, som när han meddelar att nästa låt är andra singeln från deras dubbeldebutskiva. ”Har ni hört vår skiva?” Spridda jakande och nekande svar. När han mot slutet säger att de älskar att vara i Malmö, att det är sista anhalten på deras första turné, och att vi ska bjudas på en ny låt känner jag bara skam. Nej, gör det inte. Spara den till någon som förtjänar den bättre. Avslutningslåten är första singeln från skivan, den storslagna ”Tell Her She’s The Light Of The World” som i all sin lågmäldhet i sammanhanget gör mig smått tårögd. Vi förtjänar det inte, men de bjuder oss ändå på ett extranummer. ”Don’t Let The Inside Shine Out” blir en bön att ta med sig, en utmärkt avslutning. Just som vi lämnar tältet kliver konferencieren fram på scenen och meddelar att lamporna nu ska släckas inför nästa spelning. ”Så var inte rädda för mörkret.”
