Sunshine Rabbits: Malmöfestivalen 18/8


Det hyperironiska neoproggbandet Doktor Kosmos har gjort en låt som heter ”På låtsas och på riktigt” som handlar om hur en besökare på en av deras spelningar efteråt kommer fram och frågar om bandet är på låtsas eller på riktigt. Det självklara svaret blir ”vi är på låtsas OCH vi är på riktigt”. Åsikterna finns där, musiken är seriöst framförd men det finns också ett inte obetydligt inslag av humor och spelade karaktärer.

Sunshine Rabbits får mig att ställa samma fråga. Medlemmarna, alla med fina CV sen tidigare, kallar sig saker som ”Path Of Life” och ”Mama Fearless” och gör mellansnacket på engelska med medvetet rejäl brytning. Det kan på pappret låta ganska töntigt, men i kontext med musiken och det visuella uttrycket känns det snarast ganska självklart.

Sunshine Rabbits har enligt egen utsago skapat genren ”fur-pop”. Och det är med all rätt man placerar sig i en ny genre, för det finns inget annat band som påminner om Sunshine Rabbits. Visst lånar man friskt från hela dansmusikens historia och använder till och med delar av Leila K:s ”Electric” för att bygga upp ”Asassynation”, men sättet att koka ihop influenserna och framföra det med underbar distans gör att bandet känns unikt på dagens svenska musikscen. Och det är både roligt och kolossalt svängigt.

Och så är de framför allt fantastiskt bra på det de gör. Flera av låtarna har omedelbar hitpotential, till exempel ”Aiming For The Flesh” (som redan på skiva är fantastisk, men i liveversion växer ytterligare klasser), den baktaktstyngda ”Mama Say” eller den knasiga ”Agneta”, en låt med ett namn som språkligt bryter av på ett sätt som egentligen är helt fel men på något sätt blir alldeles fantastiskt. Och just det förklarar väldigt mycket av storheten i det här bandet. Man skiter fullständigt i all form av självcensur och regler, ser till att ha roligt, gör bara precis vad man känner för och med den talang och rutin medlemmarna har blir slutprodukten något av det mest underhållande som går att se på en svensk scen. Och att efter sista låten slänga på den brutala technoremixen av nyss nämnda ”Agneta” är inget annat än genialt. Och hur mycket som är på låtsas eller på riktigt känns plötsligt helt oväsentligt. Ett definitivt ”måste ses-band”.