Innan ”Aldrig Ensam” berättar Jonathan Johansson att låten blev till en morgon när han var på väg hem från sitt dåvarande jobb på ett ålderdomshem i Östermalm. Han vantrivdes rejält på jobbet där de förmögna överklasspatienterna ofta var nedlåtande mot personalen. En morgon när han traskade hemåt efter att ha jobbat natt såg han ett vackert sken på himlen och då dök texten upp i huvudet. Den lilla anekdoten fångar känslan i Jonathan Johanssons musik. Hans melankoliska pop är alldeles för återhållsam och sofistikerad för att man ska kunna prata om tonårsångest, snarare handlar den om att vara ung vuxen. Om att vandra längs Stockholms gator på väg från det ena trista, underbetalda och tillfälliga jobbet till det andra och längta efter något större och vackrare.
I slutet av Billy Rimgards bok ”Svensk Indie 1999-2009” (som publicerades i sin helhet på siten Throw Me Away tidigare i år) nämns Jonathan Johansson som en av de artister som var med och höjde ribban för svensk popmusik när han släppte En Hand I Himlen. Som gjorde att det inte längre dög att stå gömd bakom en synth och hinka öl konserterna igenom – ens för en medelstor svensk indieartist.
Jonathan Johansson må inte vara tillräckligt stor eller folklig för att spela på Stortorget under årets Malmöfestival men utstrålningen och den allvarsamma framtoningen gör honom till en självklar stjärna. Kanske är tidiga Tears For Fears den mest uppenbara associationen för senaste skivan – den melankoliska, 80-talsnostalgiskt keyboardbaserade Klagomuren, som tyngdpunkten ligger på när Jonathan och hans tre kompmusiker spelar i snygg, stämningsfull ljussättning på Posthusplatsens stora scen.
Jonathan har varit lungsjuk i fem veckor och rösten är inte riktigt vad den brukar vara. Dessutom verkar han till en början lite ofokuserad – vid ett tillfälle tittar han ut över publiken och säger ”Jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska säga nu”. Men ungefär halvvägs in i spelningen dras ”Som Om” ut i en helt makalös version som stillsamt byggs upp innan den karaktäristiska, Simple Minds-liknande keyboardslingan kommer in. Det blev precis så vackert och vemodigt som man hade hoppats på, startsträckan var bara lite längre än vanligt den här gången.
