Stockholm Music & Arts: dag 1

Om Marianne Faithfull ibland lyckas attrahera en publik av olika åldrar så är det ingen överdrift när jag säger att Patti Smith verkligen förenar olika generationer. Oavsett om det rör sig om en låt från den senaste skivan eller från Smiths fantastiska debutalbum Horses, så är alla från 18-åriga popkids till 70-åriga par med på noterna. Patti Smith och hennes fantastiska band är också de som bäst lyckas med att verkligen fylla ut festivalens scen – hon försvinner inte för en sekund utan äger varenda ögonblick av sin spelning. När mastodontlåtar som “Because the Night” och “Gloria” avverkas är allsången och nävarna i luften ett lika välkommet som oundvikligt faktum.

Det säger verkligen en hel del om kvaliteten på de artister som Stockholm Music and Arts har lyckats boka när Patti Smith inte ens avslutar sin dag av festivalen. Höjdpunkten är i stället Antony and the Johnsons som ackompanjeras av vitklädda medlemmar i Sverige Radios Symfoniorkester. Antony Hegarty själv är dock klädd helt i svart och påminner mig om Döden i Ingmar Bergmans “Det sjunde inseglet” när hans ansikte ramas in av det kolsvarta håret. Fullmånen skiner ner på oss under spelningen och det är svårt att tänka sig en mer passande och stämningsfylld ljussättning till Antonys låtar som oftast är samtidigt fyllda till bredden med både hemskt mörker och kärleksfullt hopp. Publiken är överlag oerhört respektfull och det finns flera fantastiska små ögonblick av tystnad och intimitet när man kan höra sitt eget hjärta slå till takten av Hegartys unika och uttrycksfulla sång. Jag gläds av att det nu inte finns ett moln på himlen och att vi bjuds på en smått magisk spelning.

Det är vårt att nämna att både Patti Smith och Antony Hegarty är väldigt politiska och samhällsengagerade människor som inte är rädda för att prata om sina åsikter mellan låtarna som de framför. Vi är givetvis alla medvetna om hur pinsamt det kan bli när rockstjärnor ska leka djupa politiska tänkare, men i dessa artisters fall är både deras åsikter och brist på intellektuella pretentioner så sympatiska och avväpnande att jag inte kan göra annat än att vinnas över när Hegarty till exempel pratar om hur vi behöver fler kvinnor, mer kvinnlighet och större feministisk medvetenhet i våra politiska system eller när han hyllar de skandinaviska länderna som förebilder för alla andra sekulariserade demokratier i världen.

Smith och Hegarty är två passionerade konstnärliga människor som engagerar delvis just för att de bryter mot inrutade mallar och förväntade roller – Patti Smith är den rockiga och stökiga kvinnan medan Antony Hegarty är den djupa och känslofulla mannen. När jag går därifrån under en nu perfekt stjärnklar Stockholmshimmel tänker jag på hur dessa två artister har bjudit oss på en tänkvärd och rörande avslutning av en fantastisk festivaldag sommaren år 2012.