Stockholm Music & Arts: dag 1

När jag anländer så går Frida Hyvönen på festivalens enda scen. Det är en väldigt stor scen som man har slagit upp på Skeppsholmen i Stockholm och Hyvönen och hennes piano försvinner nästan lite. Lyckligtvis har hon på sig en fantastisk näst intill självlysande outfit med en gul topp och en mantel i guld, som gör att man alltid kan lokalisera den skönsjungande pianisten, trots att Hyvönen och hennes band egentligen passar bättre i mindre, mer intima miljöer. Just bandet är verkligen värt att nämnas, då framförallt basen och trummorna bidrar med en dynamik hos Frida Hyvönens material som jag ibland kan tycka saknas på skiva.

Sen så var det ju det här med vädret. När Frida Hyvönen börjar med sin första låt klarnar det upp något och ett smått irriterande duggregn försvinner, som om hon med endast sin röst och sitt pianospel håller regnmolnen borta. Det fylls på med folk framför scenen och stämningen bland besökarna är verkligen på topp. Det är extra kul att se att det är många som kommer från Pridefestivalen eftersom jag var lite rädd att de två evenemangen skulle tävla med varandra.

Men efter 35 minuter av spelningen händer det som inte får hända. Himlen öppnar sig och ett riktigt hemskt skyfall inleds. “Det ser fint ut”, säger Hyvönen från scenen. Ingen av oss i publiken håller med. Mina väl använda Converseskor förvandlas till två stycken simbassänger och till slut tvingas jag och mitt sällskap söka skydd under en godisförsäljares provisoriska lilla plasttak. Hela festivalområdet förvandlas snabbt till ett kaos av springande människor som håller tidningar över huvudet medan de frenetiskt försöker uppdatera informationen från alla väder-appar de har i sina smartphones. Frida Hyvönens spelning avbryts på grund av regnrelaterade tekniska problem och jag börjar själv fundera på hur sjutton resten av den här kvällen egentligen kommer att sluta.

Men efter en halvtimme av störtregnet från helvetet så verkar det faktiskt som att vädret äntligen har bestämt sig för att förbarma sig över oss stackars genomblöta festivalbesökare, och när Marianne Faithfull ställer sig på scenen är det faktiskt riktigt soligt och publiken känns entusiastisk och förväntansfull. Det är en ganska lugn spelning, men Faithfulls stämma fungerar som ett perfekt soundtrack till de milslånga köerna som nu efter regnets uppehåll har bildats till alla öl- och mattält. Värmen får våra dyngsura kläder att torka och vi börjar få upp värmen under konsertens gång. Jag ler lite extra när den legendariska sångerskan och låtskrivaren bjuder på sin tolkning av Leonard Cohens fantastiska “Tower of Song”. Det är uppenbart att Marianne Faithfull kan locka till sig människor från flera olika generationer. Publiken är oerhört eklektisk, men alla klappar med entusiastiskt när vi bjuds på “Broken English”. Domedagsskyfallet är som bortglömt och energin är på topp.