Nej, jag är inget större Springsteen-fan. Jag har aldrig gråtit till ”Independence Day” eller hånglat i något pojkrum till ”The River”. Alltid valt Bob före Bruce. Men ikväll kapitulerar jag. För oavsett om konserten ibland blir lite ljummet långrandig och avsett om den inledningsvis känns lite väl riktad mot de främsta raderna så är det en helt oslagbar Bruce vi får träffa ikväll. Ja, träffa. För där Madonna satsar på show och teater, Rolling Stones hotar med att det kan vara sista turnén och där U2 skryter med en spektakulär scen så går Bruce på ren och skär vilja och musikalitet och kryddar det med ångest och vemod. Och när de andra världsstjärnorna går på scenen försenade, levererar en tvåtimmars-show med inövad setlist så uppmanar Bruce publiken (genom arrangören) att inte komma försent, drar av ett set på nästan fyra timmar och ger oss en helt unik låtlista. Det märks att detta inte är ett jobb för honom, utan snarare någon slags terapi (som han uttryckte det i en intervju i The New Yorker nyligen).Efter en kraftfull första halvtimme med bland annat inledande ”The Promised Land” följer ett inte lika starkt mittparti. Bruce och bandet kämpar på men energin når inte längre än till de första raderna. Lite tjatiga ”Wrecking Ball” och irlandsstompiga ”Death To My Hometown” passerar innan kvällens första topp kommer när Bruce och bandet levererar en bedövande vacker ”My City Of Ruins”. Låten börjar trevande men bara växer och växer och till sist har ett souligt gospeltäcke lagt sig över hela Ullevi. Vackrast blir det när Bruce presenterar bandet och mässar ”If you’re here and we’re here..then they’re here” och syftar på bortgångna E Street-medlemmarna Clarence Clemons och Danny Federici.
För det är faktiskt såhär Bruce är som bäst. Visst är han en rockikon utan dess like och visst tar det en millisekund innan allas händer är i luften på ”Born In The U.S.A”. Men att kunna få Ullevi att kännas som en intim klubb är en bedrift utan dess like. Något han lyckas med i kvällens absoluta höjdpunkt ”Drive All Night”. När jag tidigare på kvällen satt i min lägenhet och hörde Bruce soundchecka samma låt så anade man ända uppe på toppen av Lunden att något stort var på gång. Men på ett fullsatt Ullevi med tiotusentals lysande, vajande mobiler blir magin så påtagligt stark att det känns som att jag skulle kunna sträcka ut mina fingrar och nudda den.
Oregisserat och otvunget överlämnar Bruce åter och återigen sitt hjärta, själ och kropp till publiken. Han dryper av svett och ler när han för E Street Band som ett ostoppbart tåg genom kvällen. Han varvar ständigt sin bredaste muskelrock med soulballader och killen bredvid mig säger lite generat ”sluta dansa, detta är en lugn låt” till sin något överförfriskade vän. Lätt att missa när man är Bruce-euforisk. Kvällen fick dock ett lite snöpligt slut när arenan utan förklaring tändes upp helt under den sista halvtimmen av konserten. För när Bruce gör som 1985 och drar upp en tjej i publiken och dansar med henne på scenen under ”Dancing In The Dark” så vill man gärna göra just det, och inte påminnas om att det är en gigantisk arena man befinner sig på och inte en klubb i New Jersey.
