Från No Homo till No Big Deal – Frank Ocean skriver om reglerna

En svensk pensionerad skidåkerska och en uppstickande amerikansk r’n’b-artist har ganska lite med varandra att göra. Förmodligen skulle de aldrig synas på samma middag. Men nyligen har båda känt sig nödgade att berätta att de älskar personer av samma kön. I ett folkkärt radioprogram respektive ett blogginlägg har Anja Pärson och Frank Ocean delat med sig av sitt privatliv. Ingendera har gjort sig till talesperson för hbtq-rörelsen. Där slutar likheterna. Det var allt.

Men det var förstås inte allt. Anja Pärson har mötts av kritik för att hon inte tagit sitt ansvar som förebild tidigare. I USA ser det annorlunda ut. Knappt har vågorna efter president Obamas tvärgir i frågan om homoäktenskap lagt sig. Odramatiska utträden ur en påtvingad garderob hör inte till vanligheterna – här ska en bära regnbågsflaggan i pannan – försök inte komma och säga att din sexualitet inte definierar hela din livsstil! Du är den du ligger med.

I det här avseendet är Frank Oceans frankhet den absolut mest betydelsefulla. En artist är sin skapande persona som inte nödvändigtvis är densamma som privatpersonen. Men artistens sätt att presentera sig själv är desto viktigare än en proffsidrottares. Med sin bakgrund inom hiphopkollektivet OFWGKTA tillhör Ocean den senaste generationen inom amerikansk urban musik. Hiphopkulturen av idag är långtifrån en undergroundrörelse som slår ur underläge och som därmed kan rättfärdiga romantisering av våld, homofobi och misogyni såsom det anstår en agent provocateur. Den amerikanska hiphopkulturens berörelseskräck inför manlig homosexualitet framstår som mer impotent än någonsin. Ändå dröjer den sig kvar.

OFWGKTA-kollegan Tyler the Creator använder begreppet ”faggot” som vore han en 12-åring som fnissigt upptäcker att han kan få klasskompisen att gråta. Men det rör på sig i de leden som förstått att queer säljer hos den breda publiken. Lil B genderbenderrappar, Lil Wayne uppträder i leggings, och vårens största hiphophit – Zebra Katz fem år gamla ”Ima read” – är inspirerad av svarta transvestiters ballroom-kultur. Dessa urbana män är del av en privilegierad mainstreamkultur och tycks inte längre behöva befästa sin egen manlighet über alles. Men de är förstås tryggt hetero. Det är i den kontexten vi måste förstå vikten av Frank Oceans anspråkslösa öppenhet om vad han bearbetade när han skrev solodebutskivan Channel Orange.

I en tidsanda där hiphopens homofobiska och misogyna vokabulär är legio långt bortom rimmens räckvidd, samtidigt som blinkningar till queer identitetspolitik är hippt, gör det skillnad att skippa självframhävandet och sexuella positioneringar. Låt musiken tala för sig själv. Skriv ur din kuk ur berättelsen. Frank Ocean gör musik som tilltalar hiphopare såväl som hipsters. Han bara är. Snart på en scen i Slottsskogen i Göteborg. Och ingen kan säga att han inte tagit sitt ansvar som förebild tidigt nog.