Efter några mulna dagar sken söndagssolen med all kraft över Roskilde. Och än en gång blev det tydligt hur mycket det betyder. I stället för att påpälsad springa runt mellan scener och då och då i hast pressa ner lite snabbmat tar folk mer tid på sig, sitter och solar på gräsmattor, njutlyssnar lite passivt på musik på håll eller bara flanerar omkring och njuter. Och efter tre ganska hårda musiklyssnardagar tog jag till en början mig själv friheten att göra detta denna söndag. Och insåg återigen hur mycket fint det finns på Roskilde även bortom det imponerande musikutbudet. Mat- och dryckesvariationen är nog större än på någon annan festival jag varit på, det finns gott om skitsnygga och intressanta installationer och denna eftermiddag hölls även en pubquiz på Orange Bar. Tyvärr hade den redan börjat när jag gick förbi, men frågorna (som hade ett orange tema) verkade svåra.
Men naturligtvis lyssnade jag även på musik. Först på den nu 71-årige blues/boogie-legenden Dr John och hans band Lower 911. Ett nästan äckligt genomskickligt band, som förutom några lite väl utdragna groove-partier imponerade. Speciellt trombonspelaren Sarah Morrow stod för några sanslösa solon som rev ner stora applåder. Dr John själv verkar lite fysiskt sliten och satt mest djupt nedtryckt i sin pianostol, men hans röst lät precis likadan som den gör på hans klassiska inspelningar från början av 70-talet.
I lördags under en ölpaus blev jag intervjuad av en representant för festivalen vad jag tyckte om den nya, på campingen belägna scenen Apollo, som jag skrev om i torsdags. Jag var övervägande positiv eftersom jag bara sett Araabmuzik som drog tusentals jublande åskådare. Hade jag fått frågan på söndagen i stället hade svaret nog blivit ett annat. Korallreven spelade och hade en publik på kanske 2-300 sittande åskådare. Och ingen av dessa satt närmare scenen än 10 meter. Och den enda publikresponsen var spridda applåder mellan låtarna. Här fick jag känslan av att jag inte längre var på Roskilde, utan snarare framför scenen i Malmö Folkets Park. Det kändes fel. Och underlättades inte av att bandet inte hade det bästa ljudet. Och bra som jag tycker att Korallreven ändå är väljer jag att bortse från detta framträdande och nöjer mig med att omständigheterna inte var till deras fördel.
Eftermiddagen fortsatte med hiphop i form av den synnerligen produktiva sydstatsrapparen Big K.R.I.T. Precis som majoriteten av genrens utövare hade han endast en DJ i sällskap. Något som ofta blir lite tråkigt i längden. Men K.R.I.T har ett grymt flow och tillräckligt med scenutstrålning för att övervinna det och trots oväntat glest i publiken funkade han riktigt bra även i liveformatet.
