Roskildefestivalen: lördag


Att en minut av tystnad skulle vara det kanske finaste ögonblicket på Roskildefestivalen 2012 (ok, det är en dag kvar) var kanske lite otippat. Men när Bruce Springsteen, efter alla år spelar på en nordisk festival för första gången, gör han det utan sin färgstarka sidekick och saxofonist Clarence Clemons, the Big Man, som ju avled förra sommaren efter 39 år i E Street Band.

Men Clarence är närvarande ändå. I konsertens näst sista låt, en enorm version av gamla ”Tenth Avenue Freeze-Out”, sjunger Bruce ”When the change was made uptown, and the Big Man joined the band”. Precis där slutar bandet spela och står blickstilla på scenen. Under säkert en minut visas gamla bilder på Clarence på storbildsskärmen. Där brast det för mig och mina ytligt liggande tårkanaler gav efter för trycket. Sen fortsatte bandet spela precis där de slutade som om ingenting hänt. Tveklöst en av de finaste hyllningar jag sett alla kategorier.

Innan detta hade Bruce och bandet stått på scen i nästan tre timmar. Det kan låta mycket, men för att vara Bruce under pågående turne var Roskildespelningen faktiskt en av de kortare. Och det var inte en tråkig stund. Clarence har ersatts med en hel blåssektion (med bland annat Jake Clemons, Clarence brorson, på saxofon) och en extra slagverkare har adderats till bandet. Detta ger nya möjligheter att klä låtarna i nya arrangemang, något som inte minst märks i hur starkt materialet från senaste plattan Wrecking Ball låter i liveformat. Men det är ändå några av de äldre låtarna som sticker ut, till exempel Nils Lofgrens sjuka gitarrsolo i ”Because The Night”, svärtan i återkommande Jimmy Cliff-covern ”Trapped” och livsglädjen i ”Spirit in The Night”. Och naturligtvis när The Roots dyker upp på scenen och festar loss i ”E Street Shuffle”. Något jag drömt om sen Springsteen gästade Jimmy Fallons tv-show, där Roots är husband och de spelade just den låten tillsammans. Och så hände det igen på en dansk åker. Ibland känns det extra fint att leva.

Under extranumren är det hitparad, något jag egentligen tycker är lite tråkigt. Men publikresponsen när Bruce öser ut ”Born In The USA”, ”Born To Run”, ”Glory Days”, ”Dancing In The Dark” och ”Twist And Shout” känns både svår och överflödig att referera. Själv hade jag gärna sett några andra låtval. Om jag ska ha någon enda invändning så är det just att låtlistan var tämligen konventionell, och mer eller mindre befriad från både liverariteter och riktigt stora, mäktiga låtar som t.ex. ”Jungleland” eller ”Backstreets” eller ”Racing In The Street”. Någon av dem hade kunnat ge spelningen en extra dimension. Men det förtar inte att det var en fantastisk spelning som Bruce och hans band levererade.

The Roots har jag nämnt. De spelade tidigare på eftermiddagen på samma scen där de senare gästade Bruce. Och även här var det stor fest. The Roots är en genre för sig. Visst är det hiphop, men egentligen inte av någon annan anledning än att Black Thought rappar. När han är tyst är det i stället svårt att tro att man inte är på en jazz- eller funkspelning. Och det är det som är så fantastiskt med the legendary Roots Crew. Att de inte låter som några andra, samtidigt som de är svängigare och funkigare än alla andra. Sen att man valde att fritt tolka blandade storheter som Beatles, Donna Summer och Guns`n´Roses i stället för att fokusera på sitt egna, råstarka material var kanske lite synd. Att de släppte en ny, strålande platta – Undun – i vintras märktes inte mycket av under de 90 minuter de stod på Roskildes scen. Så det var mer underbart roligt än alldeles fantastiskt, även om standards som ”You Got Me” och ”The Seed” är fenomenal musik.

Sist på natten såg jag Lee Fields and The Expressions. Lee Fields låter väldigt mycket som förra årets retrosoulgenombrott Charles Bradley. Det vill säga som en lite mindre funkig version av James Brown. På skiva vinner Fields, även om jag gillar båda, och därför var det spännande att se om han på scen var lika sensationell som Bradley (vars spelning på Hultsfred förra året var helt enorm). Svaret är nej, även om det strikt musikaliskt inte skiljer sig särskilt mycket. Lee Fields har ett mindre band men det gör ingenting då musikerna är så pass skickliga, han har en ruskigt stark stämma och låtmaterialet är oklanderligt. Det ligger nog i äktheten. Där Bradley grät sig igenom konserten i Hultsfred känns Fields upprepade ”I love you” och pekande mot folk i publiken påklistrade och hämtade från ett manusskript. Sen ska jag inte bortse från att mina ögonlock började protestera mot slutet – spelningen slutade inte förrän en bit efter klockan 4 i morse. Men om vi skippar jämförelserna så gjorde Lee Fields en riktigt bra spelning. Det var bara magin som saknades.

Under dagen såg jag även Julia Holter och Bowerbirds göra fina spelningar på den nya (introducerades förra året) inomhusscenen Gloria, jag såg en halv spelning med en förtjusande Alison Krauss och jag hann höra några låtar med Refused efter att Roots spelat klart. Refused kommer bli livsfarliga på Way Out West. Men igår handlade det mesta om en 62-årig farbror från New Jersey, och därför får den här krönikan bli därefter.