Jordan Gatesmith hittade rätt med Howler

Jordan Gatesmith var en tonåring med en tendens att starta ”ett nytt band varje vecka”. Han hade lämnat Gay Animals och A Cups bakom sig, inte ens Total Babe, vars karriär nådde sin höjdpunkt när bandet fick soundtracka tysk godisreklam, lyckades behålla Jordans intresse. Vid arton års ålder började han plöja sig igenom hemstaden Minneapolis undergroundscen på jakt efter musiker han gillade. Jordan vill få ihop ett nytt band, de skulle spela gitarrbaserad rockmusik och heta Howler.

Har namnet något med Ginsbergs dikt Howl att göra?

– I wish, skrattar Jordan Gatesmith. Jag ska börja säga det för att få oss att låta djupa. Det kommer från att jag lyssnade mycket på gammal musik som typ Howlin’ Wolf och tyckte om ordet. Och så tyckte jag det passade den sortens musik jag ville göra.

Jordan delade ut demoband till Brent Mayes, Ian Nygaard och Max Petrek. Obekymrad över det faktum att de alla redan var involverade i andra band lyckades han övertyga dem om att gå med i Howler. Den conversebeskodde, luvbärande Jordan är numera tjugo och anstränger sig väldigt lite för att motbevisa medias framställning av honom som hjärnan bakom hela projektet.

– Jag brukar skriva musiken och sen spelar jag upp det för de andra. Om jag gillar det brukar de också gilla det, i annat fall spelar de det ändå. Det är klart att de får protestera om de inte gillar något, men det gör de inte så ofta, säger han om bandmedlemmarna, men när de gör det har de faktiskt oftast rätt.

I Minneapolis ögon var Howler bara ett gäng tonårspojkar med gitarrer, ett Jordan Gatesmith-projekt som inte förväntades vara längre än de tidigare, men över Atlanten hade musikindustrin börjat surra. En musikjournalist hörde bandet spela och skickade ett demoband till Rough Trade som en vecka senare flög en A&R från London till Minnesota för att se Howler. Inom en knapp månad erbjöd skivbolaget bandet ett kontrakt.

– Det var inte som att jag funderade jättemycket på om jag skulle tacka ja eller nej, men jag blev faktiskt lite rädd över att det hände när jag bara var nitton. De flesta unga band får ju åtminstone något år på sig att spela och utvecklas innan de får ett kontrakt.

Debutalbumet ”America Give Up” släpptes tidigare i år. Ett hyfsat väl mottaget potpurri av influenser från soul, rockabilly och millennieskiftets indierock. Jordan Gatesmith, som är något av en anglofil, uttrycker viss ånger över debutens hårda och sarkastiska titel, men ger inte mycket för amerikansk mainstreammusik.

– Jag tycker den är rolig. Artisterna på USA:s topplistor tjänar galet mycket pengar, jag kanske ska börja skriva sån musik istället. Fast jag skulle inte vilja spela den sortens musik, men man kanske skulle vara killen i bakgrunden, skriva låtar åt andra och bara dra in pengar på det.

Jordan är numera innehavare av titeln ”världens 44:e coolaste människa, enligt NME” och omdöpt till Casablancas Junior av samma tidning. Själv tycker han att det hela är rätt underhållande.

– Jag vaknade upp en dag och någon talade om för mig att jag var på den där listan. Vi bor i USA, vi visste inte ens om att NME fanns innan de började skriva om oss.

Stockholm är sista anhalten på Howlers turné som har hållit på nästan oavbrutet i nio månader, Jordan har dock inga planer på att ta semester när han återvänder hem. Istället tänker han gå in i studion och skriva ”mindre trashiga, mer dansanta, groovy låtar” till Howlers nästa skiva.

– Det här är det tunga jobbet, att turnera och spela musiken, men att gå in i studion och skriva den… Det är som när du får höra din favoritlåt och du vill bara höra den igen och igen och igen och man känner sig hög på adrenalin av att lyssna på den. Så är det att skriva musik. För mig är det semester att sitta i studion och få göra det.