På Hultsfredsfestivalen fick säkerhetspersonal gå in och stoppa deras spelning. Kaoset i publiken blev för mycket. Med bara ett album i ryggen har Finlands egna indiedarlings French Films charmat den svenska publiken fullständigt.
Trots att klockan bara är tre på eftermiddagen är det svårt att komma in på Hultsfredsfestivalens Yellow Stage. Den lilla rotundan i trä svämmar över av smått övertaggade ynglingar som precis inlett vad som kommer att bli tre dagar av musik och fest. Orsaken till denna tidiga vallfärd får skyllas på de fem killarna Johannes, Joni, Mikael, Santtu och Antti. I två år har de utgjort French Films – ett i raden av finska poplöften som gjort entré de senaste åren. Bandets punkrock/postpunk har bland annat beskrivits som en blandning mellan The Vaccines och The Drums. Men enligt bandets ena gitarrist och sångare Johannes Leppänen, och keyboardisten Santtu Vainio, ligger de musikaliska rötterna längre bak än så.
– Jag antar att vi alla har olika influenser, även om de viktigaste och mest grundläggande är band som The Ramones, The Beatles och The Beach Boys, säger Johannes. För att vara ärlig kände vi inte alls till The Vaccines när vi började. Men det är lite konstigt – vi jämförs ofta med de banden, även om vi inte själva lyssnar på dem.
– Vi kanske låter lika på albumet, men att jämföra oss med The Drums när vi spelar live tycker jag inte stämmer så bra. Då är vi inte så lika, säger Santtu.
Mitt under bandets spelning i den lilla trärotundan – faktiskt precis innan refrängen i hitlåten ”Escape in the Afternoon” – fick säkerhetspersonalen gå in och bryta spelningen en liten stund. Kaoset framför scenen blev för mycket. Ett tecken så gott som något på bandets popularitet. Johannes Leppänen håller med.
– Vi spelade så tidigt i dag, så det var en överraskning att det kom så mycket folk, men också jävligt kul. Det är lite konstigt, eller hur? Ingen i Sverige brukar gilla finska band som oss, jag antar att det alltid varit så. Men det var samma grej förra året på Popadelica; vår spelning låg väldigt tidigt och vi trodde att ingen skulle komma. Men det var packat.
Ni verkar vara ett energifyllt gäng.
– Jag gillar att se band spela där det inte bara är en kille som står still på scenen. Sånt är inte kul att titta på, säger Santtu.
– Det beror på. Jag brukar gilla band som menar vad de sjunger. Ett band kan också vara riktigt bra även om de bara står still på scenen. Det handlar om musiken, säger Johannes.
Har ni något nytt album på gång?
– Ja, vi har skrivit massor av nya låtar. Det nya albumet är tänkt att släppas i början på nästa år. Vi ska försöka gå in i studion i augusti, säger Johannes.
Om ni skulle jämföra de nya låtarna med ert debutalbum, vad skulle ni säga är skillnaden?
– Vi kör fortfarande den här enkla treackordsgrejen, men jag antar att vi, liksom de flesta andra band, går lite längre med lite mer. Vi har även lite psykedeliska grejer på gång, ganska konstiga saker faktiskt. Men vi vet inte riktigt än. Vi får se vilka låtar som kommer med, säger Johannes.
Vid ett första musikaliskt anslag kanske man inte kan gissa att French Films kommer från Finland. Men faktum är att ni just nu har en vibrerande popscen, där band som Satellite Stories och Cats on Fire är framträdande.
– Jag tycker att den finska popscenen är ganska bra just nu. Den har aldrig varit så här tidigare; det finns så många duktiga band som skriver riktigt bra musik. Visst har Cats on Fire hållit på ett tag nu, men annars har Finland aldrig riktigt varit med i svängen. Det är de senaste åren som det verkligen har varit kul att se att något händer hos oss också, säger Johannes.
Hur är responsen i Finland?
– Det beror på. Det krävs inte så mycket att bli stor i Finland, antar jag. Vi säljer inte miljoner skivor direkt. Allt är fortfarande på en slags indie-gör-det-själv-nivå. Men folk känner till oss, säger Johannes.
– Nu spelar vi faktiskt på de största festivalerna i Finland i sommar, tillägger Santtu.
– Förhoppningsvis kommer folk känna till oss efter det, skrattar Johannes.
