Kvällens höjdpunkt för många är The Stone Roses (bilden). Det är de däremot inte särskilt länge. De inleder med ”Love Spreads”, och stämningen stiger, men det dröjer inte länge innan vi hör hur falskt Ian Brown sjunger. Väldigt falskt, faktiskt. Han struttar runt på scen med ett manér som vi i den yngre generationen känner igen från Liam Gallagher. Överlag verkar bandet inte så glada över sin återföreningsturné – vi har ju alla läst om deras inre slitningar – och jag kan inte låta bli att undra varför de gör den. Pengar? Jag, som är född på 90-talet och missade bandets storhetstid, har sett fram emot att få ta del av den fantastiska låtskatten live. Jag är oerhört besviken.
Publiken hippiedansar och hånglar, troligtvis mest för att hålla värmen, och gitarristen värmer händerna genom att gnugga och blåsa på dem. Ian skryter om sin svenska, det vill säga att han kan säga ”tack”. Han fäller även en klassiskt hiphop-aktig kommentar. ”This is for the ladies”, säger han, och så spelar de ”She Bangs the Drums”. Lite osynkat och falskt, men ändå. Någon längst fram har smugglat in en bengalisk eld som lyser i natten när sista tonerna klingar ut. Och det var det.
I första säsongen av tv-serien Glee fick vi lära oss begreppet ”hairography”. Kortfattat innebär det att dölja sin brist på danskunskaper genom att slänga mycket med håret. Jag kommer att tänka på det när jag ser Justices scenshow. Ljuseffekterna är väldigt häftiga, nämligen, så häftiga att man skulle kunna få epilepsi och inte veta vad man tyckte om konserten över huvud taget. Justice gör en typ av musik som inte riktigt är mitt bord, men jag kan inte undgå att tänka att de gör ett bra mycket bättre jobb med sitt material än vad Stone Roses gjorde. De har dessutom en dubbelt så stor publik, som hoppar och dansar som om deras liv hängde på det.
När James Blake äntrar näst största scenen är klockan halv två på morgonen och varje uns av värme har lämnat festivalområdet. Vi står och skallrar tänder, och James säger att deras händer aldrig varit så kalla. Det gäller nog alla som är här. Men vi stannar tappert kvar och försöker insupa magin. Denna soulaktiga dubstep med sin vemodiga känsla passar egentligen det kyliga klimatet väldigt bra. Dessutom framförs den absolut oklanderligt.
Men det är ändå en lättnad när spelningen är över och man får retirera till sovsäckar och filtar för att vila upp sig inför en ny dag av Tartex, våtservetter och svett.
