Glöm allt jag svamlade om i inför-texten; Hultsfred 2012 är en klassisk sunkfestival. Medelåldern på campingen under onsdagskvällen är ungefär sjutton, och på torsdag förmiddag bevittnar jag hur en bekant skänker cigaretter åt en fjortonåring. Dekadensen är total och falafeln på campingen inte speciellt god.
Glöm även det där med solidaritet. Den lugna och gröna campingen hade 2011 vattentoaletter, med speglar, och eluttag längs stängslet mot vanliga campingen. Inget av det finns kvar. I år har sjökanten upptagits av så kallade ”podpads”, ett lyxigt och svindyrt boende för mer välbeställda festivalbesökare. Campingen saknar helt vattenkran, den är inte speciellt lugn, och vi får använda vanliga bajamajor. Vad folk betalar extra för är extremt oklart.
Tur att det åtminstone finns spelningar att se.
Jag inleder torsdagen med French Films (bilden), som spelar i en liten rotunda med tak. Tänk er en gammaldags dansbana. Denna lokal är fylld till brädden av vansinnigt glada festivalbesökare som dansar, sjunger med och klappar takten. French Films är lika stabila som de alltid är och håller en hög lägstanivå. Det bästa med spelningen är dock, skamligt nog, inte den medryckande popmusiken, utan när musiken tonas ut och försvinner strax innan refrängen i en av bandets hits, ”Escape in the Afternoon”.
Någon i bandet säger ”what?” och vi förstår ingenting förrän en säkerhetsvakt kliver upp på scenen och poängterar att det är förbjudet att crowdsurfa. ”Ta det lugnt, och bry er om varandra.” Bra jobbat av publiken, tycker French Films, och fortsätter låten där de blev avbrutna. När det sista ackordet klingar ut kunde spelningen egentligen slutat, men att de kör igång röjiga ”You Don’t Know” känns helt rätt. Det skulle också vara en snygg avslutning, men de måste bara spela den första låt de någonsin skrev, vilken visar sig vara svängiga ”Golden Sea” från deras första EP. För givetvis avslutar de som alltid med ”Up the Hill”. En halvdan avslutning på en annars helbra konsert.
Men det ändrar inte det faktum att jag lämnar spelningen och har glömt ångesten det innebär att bo i tält, det gråa vädret och hur lång tid det kommer att dröja innan jag får duscha igen. Hultsfred 2012 har sparkats igång på ett särdeles spektakulärt sätt.
Eftermiddagen flyter förbi i en radda av band. Jag tittar in på Blood Red Shoes för att konstatera att 1) musiken är högst medioker rock och 2) ingen dansar. Ingen rör sig alls, faktiskt, alla bara står. Miles Kane spelar på samma scen senare, och han får teaterladan att gunga lite i alla fall. Hans bluesrock gör sig bättre live än på skiva. Slash spelar på stora scenen; jag ondgör mig över styggelsen gitarrsolon. Plötsligt drar han igång ”Sweet Child O’ Mine”, och människor rusar i blind panik mot scenen. Jag stannar upp och fascineras, och människoströmmen tycks aldrig ta slut. Han river även av Guns ’n’ Roses-klassikern ”Paradise City” till publikens stora förtjusning.
