Sedan starten 2001 har Scraps of Tape kombinerat postrockens dynamik och harmonier med punkens attityd och energi – och förblivit ett av Sveriges mest nytänkande och förbisedda band. Rockfotos Anton Lindskog träffade dem i samband med deras spelning på Siestafestivalen.
Just den här fredagkvällen tycks lokalpatriotismen i Hässleholm inte veta några gränser. Mängder av Hässleholmsbor och glada campare har kommit till Siestafestivalen för att se den lokala stoltheten Familjen och den otacksamma uppgiften att spela samtidigt på näst minsta scenen tillfaller Scraps of Tape. Inför en skamligt liten skara åskådare gör de en av de absolut bästa och mest energiska spelningar jag ser under årets festival.
Några timmar tidigare sitter jag vid ett bord i festivalens ”lounge”-område (avsett för artister och press) och pratar med, det ursprungligen Malmöbaserade, bandet. Nytillkomna trummisen Fredrik sitter tyst och lyssnar medan basisten Kenneth och de två gitarristerna Johan och Jerker för bandets talan.
Scraps of Tape är ju väldigt förknippade med Malmö men som jag har förstått saken så bor ni alla inte kvar där längre. Har det försvårat något för er?
Kenneth: Vi har faktiskt aldrig bott i samma stad, det var tio mil mellan oss redan när vi startade. Att vi inte kan ha de kortare, mer frekventa repningarna har blivit lite av vår grej. När vi spelar ihop så gör vi det koncentrerat under en begränsad tid. Vi har ”helgträffar” ungefär en gång i månaden. Då träffas vi från fredag kväll och repar och gör musik fram till söndag eftermiddag. De två senaste skivorna blev till under sex till sju sådana träffar.
Jerker: Vi bor långt ifrån varandra men Malmö har alltid varit en viktig stad för oss. Det är där vi träffas när vi repar och då hittar vi alltid på några grejer ihop också. Vi går och käkar lunch tillsammans och på kvällen går vi kanske och ser någon spelning. Trots att inte alla bor där så har Malmö blivit vår bas.
