Innan Makthaverskan (bilden) började spela skickade de runt en ”cigg” mellan sig. Det var ju vågat att röka en joint helt öppet på scenen, tänkte jag, men kan Pete Doherty så kan väl Makthaverskan. Sedan inledde de med ”It’s you and it’s I”, och en varm känsla spred sig i min kropp. De spelade överdrivet fort och Maja var precis lika energisk som jag mindes henne. Hela spelningen ville hon att de skulle ”höja i monitorn”, det återkom gång på gång, det var som en röd tråd. Höj i monitorn! Ingen hör sig själv! Höj monitorn! Detta strul förstärkte dock känslan jag får av Makthaverskan – att de mest är på scen för att ha kul, och att de totalt saknar poser och choser. Förutom de välkända låtarna från debuten 2009 spelade de även en handfull nya låtar. Det lät mindre som Joy Division och mer som mörka The Smiths eller poppiga The Cure; mindre hård desperation och poppigare. Texterna var dock lika direkta. Under spelningens gång tappade Maja rösten och kraxade fram att det var ”legendariskt”. Själv tyckte jag mest att det var tråkigt, eftersom Maja Milners röst annars är en av Makthaverskans största tillgångar.
Jag förväntade mig att Icona Pop skulle spela ”I love it” sist i sitt set, eftersom det är en perfekt danslåt som dessutom blivit hyllad av Pitchfork, men de chockade med att köra den redan som tredje låt. Publiken hoppade som galningar. Icona Pop själva röjde på scen med frenesi. De följde sedan upp ”I love it” med ”Manners”, deras hit från förra våren. Kaxigt, men Icona Pop har täckning för det. De verkade vansinnigt lyckliga, och nämnde i ett mellansnack hur de fastnat i Berlin på vägen till Knarrholmen. ”Jag klagar inte på livet just nu”, sade Caroline. Hela spelningen var en dansorgie utan like. Att man bredvid stora scenen hade havsutsikt skadade inte heller.
Min relation till The Embassy är som följer: jag vet att de har varit en stor influens hos The Radio Dept., vilket man tydligt kan höra. Baserat på hur spelningen på Knarrholmen var föredrar jag dock The Radio Dept. som liveband, och de är ändå inte särskilt starka. The Embassy satt vid ett bord och såg lojt ut över publiken. Duon brydde sig inte heller om att tacka publiken innan de gick av scenen. Av detta drog jag lärdomen att The Embassy avnjuts bäst i hemmets lugna vrå.
När natten hade sänkt sig över kobbar och skär gav jag mig ut på klipporna för att leta efter en vän, och gick fram till ett par som låg nere vid vattnet för att fråga om de sett hen. När jag pratade med dem noterade jag ett par leggings som ser fasligt välbekanta ut… Det var ena halvan av Icona Pop. Jag passade på att berömma henne för spelningen – och fråga om intervjuerna tidigare. Nej, de sket inte i intervjuerna, de var bara fast på flygplatsen i Berlin eftersom deras plan från New York var försenat. De var inga divor, med andra ord. En minut senare hittade jag min vän, och allt var i sin ordning.
Medan jag sitter och skriver detta blickar jag ut över havsutsikten genom ena fönstret och in i Icona Pops stuga genom det andra. Liten värld. Eller liten holme. En bekant, som händelsevis råkar dejta en i Makthaverskan, kommer förbi stugan där jag bor, och när jag tar upp ”jointen” skrattar hon och förklarar att det bara är en i bandet som faktiskt köper cigaretter. Det var alltså därför de verkade så måna om att alla skulle få.
Knarrholmens första dag får 5/5 tekoppar. Som Icona Pop sade när de tackade publiken i slutet av sin spelning: ”tack för att ni satt jävligt hög standard på festivalsommaren!”
