Moonface: Debaser, Malmö 21/5


Bakom pseudonymen Moonface hittar vi Spencer Krug. Till vardags är den excentriske kanadensaren känd som sångare och låtskrivare i Sunset Rubdown men även som en av två intensiva frontmän i Wolf Parade. Moonface är dock något helt annat än de båda nämnda banden. Visst känns den inlevelsefulla sångstilen igen, liksom fäblessen för moog-synthar och tillkrånglade koncept med långa nonsenstitlar. Men Moonface rör sig i riktning bort från Sunset Rubdowns vackra, storslagna melodier och Wolf Parades känsloladdade rock mot något mörkare, märkligare – och framför allt mer monotont.

Om fjorårets väl skissartade och löst sammanhållna Organ Music, Not Vibraphone Like I’d Hoped var ett tillfälligt snedsteg i den begåvade herr Krugs diskografi så är årets Heartbreaking Bravery, där han samarbetar med finska krautbandet Siinai, en total fullträff. Det är därifrån nästan samtliga låtar som spelas under kvällen hämtas och – även om Spencer är den självklara stjärnan – så får även Siinai ta ett steg fram. De monotona inslagen förstärks något, till exempel dras öppningen på inledande ”Shitty City” ut till en lång passage som för tankarna till Neu!

Mötet mellan Spencers melodiorienterade låtskrivande och det monotona finska krautvemodet är väldigt lyckat och känns helt eget. Det här är det första Spencer Krug-projektet som ingen kommer att jämföra med Arcade Fire. Om han länge har fått stå i skuggan av landsmannen Win Butler som på ett liknande sätt har kombinerat stora känslor och lätt högtravande teman med fantastiska melodier, så har han nu på allvar hittat en helt egen identitet. Jämfört med senaste gången Spencer var i Malmö (för tre år sedan i samma lokal med Sunset Rubdown) ger han ett mer spänt och sammanbitet intryck. Det märks att det här är ny mark även för honom. Men när den kanadensisk-finländska kombon, efter en helt makalös version av ”Headed For The Door”, återvänder till scenen för att som extranummer trasa sönder Creedence Clearwater Revivals ”Run Through The Jungle” i en total mangelorgie har vi alla lämnat Jordens gravitationsfält.

Kvällen till ära har de med sig en celeber supportakt. Att, de i år väldigt hypade, Errors kommer från Glasgow och ges ut på Mogwais bolag Rock Action säger en del om hur det låter. Men om den traditionella postrocken har gitarrmanglat in sig själv i en återvändsgränd så är Errors ett av de band, som har pekat ut en tänkbar fortsättning. Istället för att bygga upp storslagna crescendon låter de gitarrmelodierna virvla runt tillsammans med 80-talssynthar och små ordlösa sångpartier. Mina tankar går ibland till Battles med äventyrslystnaden nedtonad för något vänligare och mer anspråkslöst. För den som gillar framåtblickande indierock var det en fantastisk kväll på Debaser. Jag kan själv inte minnas senaste gången jag såg så många indiekids stå och nicka extatiskt med huvudet i takt på en och samma gång.

Fotnot: Bilden är från spelningen i Stockholm 14/5