The Selecter: Babel, Malmö 11/5


Det brittiska 2 Tone-bandet The Selecter bildades 1979 och kom att tillhöra ska-revivalvågen som härjade i Storbritannien under slutet av 70-talet och början av 80-talet tillsammans med, bland andra, de något mer namnkunniga kollegorna i The Specials och Madness. Bandet splittrades 1982, men bandets sångerska Pauline Black, även kallad ”the original rude girl”, har under 2000-talet turnerat under Selecter-flaggen med ett nytt band.

År 2010 fick Pauline Black sällskap av bandets andra originalfrontfigur Arthur ”Gaps” Hendrickson, med anledning av trettioårsjubileumet av bandets hyllade debutalbum Too Much Pressure, och under 2011 ledde samarbetet till det nya albumet Made in Britain.

Detta nya album med efterföljande turné är alltså anledningen till att jag tränger ihop mig på Babel tillsammans med ett ganska stort antal åldrande rude boys och girls (och några av den yngre skolan med, för den delen). Många har klippt håret och putsat sina Doc Martens extra väl, kvällen till ära, och luften är tät av höga förväntningar.

När bandet går på inser man snabbt att den som hade förväntat sig en mosh pit under den här konserten lär bli besviken. Den här kvällen spelar nämligen killarna andrafiolen, både på och nedanför scenen. Nedanför scenen regerar en lång, dansant blondin och hennes väninnor, till Pauline Blacks oförställda glädje. På scenen regerar Black helt ohotad. Både Hendrickson och de sex övriga musikerna gör visserligen så gott de kan för att tävla med henne om strålkastarljuset, men de har inget att sätta emot hennes fullständigt självklara auktoritet och chosefria karisma.

Både de gamla och de nya låtarna funkar helt okej live, och naturligtvis dansas det; allt annat hade betraktats som tjänstefel från vilken skaorkester som helst. Men trots detta tänder det inte riktigt till förrän i slutet av konserten när det tunga artilleriet dammas av – ”Missing Words” följs av ”On The Radio”, och efter en mikrokort paus följer extranumret med Too Much Pressure”. Då tänder det å andra sidan till rejält, och plötsligt bjuder konserten på fler stagedives än vad jag sammanlagt har bevittnat sedan början av nittiotalet.

Sammantaget blev det en riktigt trevlig kväll. Jag hade dock kunnat önska att bandet hade höjt temperaturen något tidigare under spelningen. När man handskas med blyga skandinaver krävs det trots allt att man får bjuda till lite extra innan man får det gensvar man önskar sig.

Fotnot: Bilden är från spelningen i Stockholm 10/5