Ibland blir jag plågsamt medveten om att min egen verklighetsuppfattning inte stämmer särskilt väl överens med omvärldens. Påfallande ofta sker detta i samband med diskussioner om musik, när jag själv oreserverat hyllar visst band, men snart märker att min samtalspartner inte har en susning om vad jag pratar om. Visserligen inser jag att detta är lätt hänt. De flesta är helt enkelt inte fullt så intresserade av att lyssna på ny musik som jag själv är, och om de är det är det inte säkert att de använder samma kanaler som jag själv när de vill hitta den.
I går kväll blev jag återigen påmind om detta faktum. I min sinnesvärld är Brooklynbandet Friends überhajpade. Deras ”I’m His Girl” hade en självklar plats bland förra årets bästa låtar, ett flertal musikbloggar har utnämnt dem till sina nya favoriter och man kan knappt slå på BBC6 utan att höra dem. Därför blir jag rätt förvånad när jag inte möts av ett fullpackat Debaser. I stället har bara drygt femtio personer trotsat de något vilda vårvindarna för att kolla in Brooklyns just nu hetaste popexporter.
Om bandet är besvikna över den något bristfälliga uppslutningen visar de det inte. De öppnar med ”Perpetual Crush” och snart fylls lokalen med åttiotalstrummor och Stone Roses-gitarrer. En handfull entusiaster framme vid scenkanten dansar loss, och det dröjer inte längre än till tredje låten ”Friend Crush” förrän bandets sångerska Samantha Urbani ger sig ner i publiken för att göra dem sällskap. Resten av konserten tillbringar hon nästan lika mycket tid nere bland publiken som uppe på scen. Hon dansar tryckare med dem, viskar i deras öron och rufsar dem i håret.
Visuellt är Urbani det självklara blickfånget, tillsammans med Lesley Hann. Killarna i bandet håller en lägre profil, till synes djupt fokuserade på sina instrument. Ljudmässigt finns det inte mycket att anmärka på. Det är tajt och svängigt med kaxiga basgångar och synthslingor som slingrar sig fram likt ålar sig fram genom låtarna. Det låter mycket 80-tal, men samtidigt hypermodernt. Urbanis lagom trånsjuka sång kompletterar också ljudet på ett fint sätt.
Bandet avverkar, utöver ”Perpetual Crush” och ”My Boo” nästan alla låtarna från det kommande albumet. De avslutar med den svavelosande ”Va fan gor du” (ja, de har faktiskt en låt med svensk titel), och sedan är det slut på det roliga för den här gången. I kväll spelar Friends på Debaser på Slussen i Stockholm. Jag hoppas att uppslutningen blir bättre där än vad den var i Malmö under gårdagen.
