De intensiva ögonen vars vita är till lika delar fyllda med nyfikenhet som med mani fylls plötsligt med vatten. Kanske är det svett, kanske är det tårar. Egentligen spelar det ingen roll för Michael Kiwanuka sjunger lika innerligt vackert som han har gjort hela konserten. Det är en uppvisning i ungdomlig glöd, i nyfikenhetens upptäckarlusta och den naiva oförstördhet som hela tiden tvingar frontmannen själv att le. Det är en sångare som tror på musikens helande kraft med brinnande intensitet. Michael Kiwanuka har hunnit bli hyllad från de flesta håll och kanter redan innan han hunnit släppa sin skiva Home Again och har jämförts med de flesta soullegender som det rockjournalistiska minnet kan uppbringa. Trots att jämförelser med Bill Withers, Terry Callier och Van Morrison’s Astral Weeks redan har gjorts till leda så är det faktiskt det första man kommer att tänka på under konsertens gång; Kiwanukas musik besitter den tidlösa kvalité som riktigt stor soulmusik har. Kiwanukas låtar flyter mellan soul- och folkmusik samtidigt som den ibland doppar tårna i det jazziga, något som accentueras av de två lyhörda percussionisterna på scenen. Man kan ibland önska mer av det souliga och jazziga, ibland luktar vissa låtar farligt mycket Jack Johnson. Detta glöms dock snabbt bort när man befinner sig i Kiwanukas unga men trygga och säkra händer genom soulhistorien tillbaka till en plats där funken och discon ännu inte är uppfunnen. Hans band för kvällen är väldigt duktigt, följsamt och sinnligt (öppnade någon i bandet ögonen under konserten?) men låter oftast det spröda i Kiwanukas låtar få ges utrymme, den jammande gitarren kommer bara fram ibland och är lätt förlåten.
Det är en fantastisk kväll som Kiwanuka och hans band bjuder på och det som man framför allt slås av är hur moget hans uttryck är trots hans i sammanhanget ringa ålder. Det känns som om Kiwanuka bär på ännu större saker i sin kropp och att detta bara är början. För en gångs skull är en hype välförtjänt, Michael Kiwanuka förtjänar alla de lovord och hyllningar han har fått slängda efter sig och så länge han fortsätter titta upp mot stjärnorna när han sjunger så kommer han nå dem till slut.
