Stjärnskott: Highmountain

– Vad har du för andra planer då?, får jag ur mig medan jag knaprar på en torr pommes.

– Först USA ju, men när jag kommer tillbaka är det Make Music Stockholm-spelningen den 6:e juni, sen har jag tänkt spela in en del Youtube-videos. Gärna spela in någon duett! Hade velat göra en med First Aid Kit, det känns som om dom hade gillat min musik.

Jag svarar inte utan nickar mot honom. Det där med First Aid Kit är ingen dålig idé, de rör sig i samma musiklandskap, tänker jag. Det finstämda och nästan litterära. Det ringer på min telefon. Det är Simon som undrar om vi hittar till festen. Jag svarar att jag inte vet och Axel tar telefonen ifrån mig.

– Då ska vi se om jag är bättre på det här. Ja… ja, okej, säger han och tittar hela tiden över huvudet på mig.

Jag förstår till slut att det är Simon han försöker guida in på restaurangen. När han lägger på tar jag mobilen och avslutar det sista av hamburgaren, förutom ett hörn av brödet med lite kött på.

– Ska du inte ha den?, säger Axel och lutar sig redan över min tallrik.

– Nä, ta den du.

– Du, jag måste pissa, snörvlar han fram efter en stund med munnen full av mat.

Jag sitter kvar en stund och inser att jag också måste gå. Om inte annat för att preventivpinka lite innan ölbjudningen. Framme vid baren ser jag att det är en ny kille bakom disken.

– För burgarna? Boston?, säger jag och räcker fram kortet med tummen över Maesto-symbolen.

Han tittar frågande på mig och OC-morsan hoppar in.

– Betalar du för båda?

– Nä, bara för min.

– Det blir 139 kronor.

Jag betalar och går i väg mot badrummet. Där står Axel vid pissoaren.

– Hemtrevligt, säger jag och pekar mot platt-tv:n som hänger vid sidan av oss.

– Du, jag, tänkte göra en grej.

– En grej?, frågar jag medan jag försöker träffa tvålen i pissrännan med min stråle.

Axel går i väg för att torka händerna, med svaret hängandes i luften, när Simon dyker upp.

– Axel ska göra en grej, säger jag, efter att ha hälsat på honom.

– Vaddå för någonting?

– Jag ska försöka mig på en springnota.

Jag sväljer pinsamt hårt och tittar med flit in i spegeln för att maskera min oro.

– Men fan, jag betalade ju, säger jag och känner att ”jag fick i alla fall till repliken”.

– Ha! Torsk, svarar Maddock och spatserar ut med oss i tåg efter.

Vi hinner ut på gatan, på rad alla tre, utan att någon kommer efter. Jag märker att Axel tittar sig över axeln under promenaden mot Monkifesten. Och jag gör mitt bästa för att hämma samma impuls. Mycket kan man säga om killen bakom Highmountain, men varje stund med honom blir en minnesvärd historia.