Låt oss gå samman till skivbutiken!

I en aning för tighta jeans och svart hatt steg mitt femtonåriga jag in på den stora musikaffären i Londons centrala delar. Våningar av musik, travar av musik, lådvis av musik. Hög musik. Mot mig kom en medelålders man med långt, stripigt, råttfärgat hår och tänder i form av riskorn som såg ut att ha blivit utplockade med tång, lagda i långa bad av gurkmeja och sedan inkastade i truten på honom igen. Ingen skönhet direkt, men ändå med mycket självsäker utstrålning. En man som fastnat i sina tidiga tjugoår, men nu i en åldrande kropp, log ett mycket snett, och ganska avskräckande, leende mot mig innan han placerade mig i en fåtölj med ett par gigantiska hörlurar som täckte stora delar av mitt huvud, nu utan hatt. Högar av skivor travades framför mig, och låtarna i de stora hörlurarna byttes i hög hastighet. Den ena mer konstig än den andra. Indie, och den ”rätta” varianten av pop, fick där och då sin definition.

I min hylla står fortfarande en trave skivor med Scouting for girls, Klaxons, The Whip och liknande komponenter för ett pophjärta. Vissa mer vällyssnade än andra, då jag direkt erkänner att jag nästan får epileptiska anfall av vissa spår på Foals skiva Antidotes. Det är, så att säga, lite för intensivt och svängigt för en ung dam från landet än idag.

Idag finns inte skivaffären kvar, jag tittade extra nog under mitt senaste Londonbesök. Istället finns där en av dessa evinnerliga klädkejdor. Men även om inte den stora musikaffären står kvar så lever musiken vidare på stadens gator. Kontigt vore väl annars, i detta poppens England. Vill man höra det hela så är det bara att gå ut, om hörnet och spetsa sina öron. Då finns den där, nästan per automatik. Tunnelbanemusikanterna spelar, fortfarande, ”Hey Jude” och ”Mr Tamburine Man” och kommer säkert så fortsätta göra. Men ovan mark skulle den fula mannen idag ha plockat fram Newton Faulkners nya EP Sketches, Kasabians senaste Velociraptor! från 2011 eller Lucky Louise som är Band of the Month i april enligt radiostationen FM 96.

Och visst låter det bra. Annat vore en lögn att säga. Newton Faulkner trummar vidare på sin gitarr, det låter trivsamt precis som på den första skivan Hand Built by Robots som jag hämtade hem vid det där första Londonbesöket. Kasabian har dämpat sin framtoning något men låter fortfarande aningen märkliga och fick mig snart tralla melodin till ”Re-Wired”. Men, för det finns ett litet men, det hade låtit än bättre om en inbiten popfantast hade plockat fram musiken ur sina lådor och gömmor.

Idag, den 21 april, är det Record Store Day. Den femte i ordningen då skivbutiker över världen tillsammans firar musiken som konst. Så kamrater, låt oss gå samman till skivbutiken, fråga en inbiten musikfantast om lite hjälp och stega sedan hem med en påse musik. För visst finns det ett värde att lyssna på låtar i den ordningen som avsändaren hade tänkt sig?