Brukar du ha bra självförtroende?
– Ja. Under hela inspelningsprocessen känner jag mig som härskaren över universum. Det är en sluten värld när man gör en skiva, jag sitter själv i mig egen studio och allt blir precis på millimetern som jag vill. Det kommer ingen kritik utanför ifrån och jag får leva i bubblan med tanken på att det här är världshistoriens främsta musikaliska komposition. Och det är fint.
På din Facebook-sida kallade du själv skivan för ett mästerverk?
– Mm, absolut! Det kändes så. Det är bara min åsikt. Sen är det upp till andra att bedöma.
Vad är det som gör skivan till ett mästerverk tycker du?
– Det är bara de känslorna den väcker i mig när jag lyssnar på den. Det är ett sånt spektrum av skönhet, skörhet, kantighet och harmoni på en och samma gång. Jag är väldigt nöjd helt enkelt.
I samma Facebookstatus nämn de han sin motvilja mot att bli jämförd med “göteborgspop”, “indie”, “Håkan Hellström” eller “Kent”.
– Jag ville bara markera att jag blir irriterad av det och tycker att jag sedan flera skivor tillbaka har ett eget uttryck. Jag är trött på att bli bedömd av trötta tidningsredaktioner som fått någon skiva i knät som de inte vill ha med att göra egentligen.
Du har ingenting emot banden?
– Nej absolut inte! Håkan Hellström och Kent är artister jag älskade när jag växte upp. De ska inte ta åt sig, det är inte dem jag riktar kritik mot. Jag vill bara påpeka min särart för folk som inte har begripit det.
Kristian berättar att han aldrig googlar sig själv. Han skulle bara bli upprörd av det. Det här med att vara en offentlig person är inte något han är 100% bekväm med.
– Jag befinner mig nog i något slags mellanskikt. Jag är ingen kändis i den bemärkelsen. Men jag är inte helt bekväm i den rollen, fast samtidigt är jag inte där heller riktigt.
Är du en sån person som gillar uppmärksamhet och att stå i centrum?
– Ja det är ju den ambivalensen jag bär på. Till vardags är jag en väldigt ensam människa och trivs med det. Det är ett aktivt val. Och så finns det en sida av mig som törstar efter bekräftelse och ska stå och dansa på bordet. Jag vill själv kunna välja när jag ska stå i centrum och det kan man ju inte riktigt styra över. Men lite grann som artist så väljer jag ju att åka på turnéer och att göra intervjuer och vara med på radio.
Är det något som är viktigt för en musiker, att ha lite av det i sig?
– Ja, det är en förutsättning för att musiken ens ska lämna studion. Då handlar det om att jag vill få någonting tillbaka utifrån. Alla musiker som säger någonting annat ljuger eller har väldigt dålig självinsikt. Det är någon form av bekräftelse eller exhibitionistisk ådra som finns i alla som tillgängliggör sin musik. Så är det bara.
Finns det saker du inte vill prata om eller känner du ibland att folk går in på för privata saker med dig?
– Nja, jag känner nog det när frågan dyker upp, men det finns inget direkt ämne jag inte vill prata om. Jag får ju lite grann skylla mig själv, jag har ju varit väldigt privat i tidigare intervjuer och då har ju folk fastnat i det och vågar ställa frågor som de kanske inte skulle ställt till någon annan artist.
