Kristian Anttila är med nya skivan Djur Och Människor tillbaka med ett självförtroende som aldrig förr. Han står inte längre med mössan i hand i hopp om bekräftelse och pengar. – Den här gången har jag landat i att när jag tar på mig hörlurarna och lyssnar på skivan så är jag bara så jävla nöjd, säger han. Rockfotos Rosanna Rundlöf fick en pratstund med stjärnan.
Innan intervjun får jag veta att Kristian helst gör intervjuer gående eller stående och gärna blir bjuden på kaffe. Hur ska allt detta gå ihop undrar jag, ska vi köpa take away-latte och gå promenad längs Söders gator i snöovädret? Jag frågar Kristian om detta när vi möts, och han svarar ”nja, bara jag har lite svängrum och att ingen hänger över axeln.”
Mitt eget krav är att det ska vara relativt tyst, och vi hittar ett café tvärs över gatan som blir perfekt. Kristian är i Stockholm bland annat för att ge intervjuer inför skivsläppet. Han bor fortfarande kvar i Göteborg.
– Jag kommer bo där hela livet, säger Kristian. Det sker många förändringar inuti mig, men rent geografiskt är jag en snigel. De enda gångerna jag flyttat i livet har varit när jag blivit vräkt. När jag får ett ställe så sitter jag där och gillar läget.
När vi möts är det två dagar kvar till skivan Djur och Människor släpps och för Kristian känns det mycket bra.
– Det känns bättre än någonsin i bemärkelsen att jag inte är så rädd den här gången som jag brukar vara.
– Jag har tidigare beskrivit det som att jag står med mössan i hand och hoppas på bekräftelse och pengar. Den här gången har jag landat i att när jag tar på mig hörlurarna och lyssnar på skivan så är jag bara så jävla nöjd. Och ingen kan ta ifrån mig det.
Inför tidigare skivsläpp har Kristian känt betydligt mer press. När jag intervjuade Kristian förra gången förklarade han det som att han självklart känner en slags press, men att han stöter ifrån sig det känslomässigt.
– Ja, förut kände jag mer press, säger Kristian. Då var jag mer beroende av musiken för min identitet, för min försörjning. Jag kände mer av en skyldighet gentemot dem som var med och jobbade med skivan att det skulle gå bra, att de skulle få något tillbaka.
– Jag har släppt det nu. Jag är inte beroende av framgång eller bekräftelse för att hitta mig själv.
Men det är ju skönt.
– Jätteskönt! Faktiskt. Jag har ett oproportionerligt självförtroende den här gången. Nästan oklädsamt.
