Refused: Debaser Medis, Stockholm 30/3

Klubben What We Do Is Secret ställer till med hemlig spelning på Debaser Medis denna fredagkväll. Hypen dagarna innan är kolossal. I början av veckan går ryktena: Är det Millencollin? The Hives? Dynazty? Nej, nej och nej. Innerst inne vet alla vad det handlar om, och mot slutet av veckan är spelningen inte speciellt hemlig längre. När portarna öppnas klockan 19 ringlar sig kön utanför Debaser Medis en bra bit upp mot Götgatsbacken.

När Refused tog ned skylten 1998 efter enbart sju aktiva år lämnade de efter sig en bitter eftersmak, något som porträtterades i Kristofer Steens (gitarr) egenproducerade och pinsamt pretentiösa dokumentärfilm Refused Are Fucking Dead från 2006. Och på ett sätt tar kvällens gig vid där filmen slutade. Bandet inleder med ett 15-minuters ambient intro i samma arroganta anda, som om det är självaste ABBA som ska kliva på. Punk? Not so much. Men ingenting nytt under solen, Refused har alltid tagit sig själva på alltför stort allvar. Introt bygger dock skickligt på den förväntan som växt under 14 års tid. Sekunderna innan de kliver på scen hörs någon i publiken gny om att en hjärtattack är nära förestående.

När draperiet till slut faller är det till tonerna av titelspåret från svanesången The Shape of Punk to Come, som sig bör. Publiken går förstås bananas. Aldrig har Debaser Medis golv varit så fyllt med moshande 30-plussare. Armar och ben viner genom luften och rumstemperaturen höjs till kokpunkten inom några minuter. Fullkomlig extas. Refused är minst lika peppade som publiken, något som framför allt märks på frontmannen Dennis Lyxzén.

I kvällens repertoar är det få låtar som överraskar. Material från 1996 års Songs to Fan the Flames of Discontent och The Shape of Punk to Come står med all rätt i fokus. Signaturmelodierna ”Rather Be Dead” och ”New Noise” hör till kvällens absoluta höjdpunkter, precis som det var på 90-talet. Det är dessutom en stor fröjd att äntligen få se David Sandström bakom trummorna igen, en av Sveriges i särklass skickligaste trumslagare. Men trots stor entusiasm och ett spelmässigt skickligt genomförande får konserten sig en ordentlig törn på grund av den låga volymen och avsaknaden av tryck. Refused har förvisso aldrig varit kända för att vara ett maffigt liveband rent ljudmässigt, men man kan tycka att de inför ett såpass emotsett återvändande åtminstone hade kunnat kosta på sig ordentliga gitarrförstärkare.

Det går att ha många åsikter kring Refuseds återförening, speciellt om man läser bandets egna manifest som de presenterade vid uppbrottet 1998. Men trots alla invändningar råder det ingen tvekan om att det är ett kärt återseende för Stockholmspubliken, och det blir en magisk afton på många sätt.

Vi hälsar Refused hjärtligt välkomna tillbaka, och säger grattis till de sjusiffriga gager de lär skörda på de europeiska och amerikanska scenerna i sommar.