Glasvegas: Kulturbolaget, Malmö 27/3


Mitt under konserten drar den något överförfriskade blondinen snett framför mig upp sin iPhone och uppdaterar sin Facebook-status till: ”Är man gammal om man går och ser Glasvegas?”. Att påstå att intresset för kvartetten från Glasgow idag skulle vara svalt är inte helt rättvist då KB nästan är utsålt. Men under en period verkade det inte finnas någon gräns för hur stora Glasvegas kunde bli. När de spelade på Debaser Slussen i Stockholm i början av 2009 sålde biljetterna slut på tre minuter. Då var de rockens framtid men nu kan man uppenbarligen känna sig gammal när man går och ser dem.

Glasvegas ”problem” är att de nådde perfektion redan på första skivan. Hur skulle de möjligtvis kunna följa upp 2008 års självbetitlade debut som inte bara hade de fantastiska låtarna utan också slog an något som låg väldigt rätt i tiden – trots att blandningen av Jesus & Mary Chain-gitarrer, arenaposer och socialrealism låter tämligen tidlös?

Just nu är de ute på en miniturné med fyra stopp i Sverige. En av de bakomliggande anledningarna lär (enligt bandets Facebook-uppdateringar) vara att de vill testa att köra lite nytt material live. Vi får höra tre nya låtar som presenteras som ”If”, ”I’d Rather Be Dead Than Be With You” och ”Later When The TV Turns To Static”. Den förstnämnda är aningen tyngre jämfört med hur vi är vana att höra Glasvegas men i övrigt håller skottarna sig till sin beprövade formel. Vi får med andra ord inte veta särskilt mycket om hur Glasvegas har tänkt gå vidare efter fjorårets rätt så halvdana Euphoric //Heartbreak. Kvällens konsert är främst en nostalgitripp – eller kanske snarare en ”favorit i repris” då det är väl tidigt att börja prata om nostalgi. Det är ett tillfälle för oss att ännu en gång höja armarna i skyn och sjunga med i refrängen till ”Daddy’s Gone”. James Allan har lagt undan sin något tveksamma vita outfit och återgått till läderjackan och alla bandmedlemmarna är återigen uniformerade i svart.

De inleder, till publikens stora glädje, med att köra de tre första spåren från debutskivan i rak följd. På många sätt känns det som att jag har gjort en tidsresa och hamnat på (den då väldigt utsålda) Glasvegas-spelningen jag såg på Pumpehuset i Köpenhamn i mars 2009. De verkar faktiskt lika inspirerade nu som då – när världen låg för deras fötter – och de verkar ha så roligt på scen att det nog inte bara är tomt prat att de skulle ha ett särskilt band till Sverige. Jag måste också passa på att nämna deras relativt nytillkomna svenska trummis Jonna Löfgren som fyller platsen efter föregångaren Caroline McCay mer än väl och dessutom utstrålar mer karisma och solglasögon-coolhet än resten av bandet när hon står bakom sitt minimala trumset. Svårt att tro att hon, för inte så längesedan, bara var en helt vanlig tjej från Boden…