Fibes, Oh Fibes! släpper nytt den 18:e april och har valt att kalla skivan för Album, rätt och slätt. Rockfotos skribent Camila Astorga Díaz träffade de tre bandmedlemmarna Christian Olsson, Edvin Edvinson och Mathias Nilsson för att prata logistik, ljud och livspusslet vs bandet.
Hur funkar det att två av er bor i Stockholm och en av er i Göteborg?
Christian: – Vi åker mycket tåg.
Edvin: – Vi skickar mycket musik till varandra och jobbar på det sättet också förstås.
Mathias: – Det är så himla bra att vår producent Pontus (Winnberg) har styrt upp allt och drivit plattan dit där den är idag. Det är som att vi låtit honom bli som en fjärde gruppmedlem.
Hur var det att låta någon annan kliva in och också bestämma över ert sound?
Mathias: – Ja, du hade väl ångest över det, Christian?
Christian: – Det var svårt att släppa kontrollen, vi har ju liksom gjort allt själva innan. Spelat in och producerat allt själva på tre skivor. Då var det en kamp att få ihop det där. Men jag skulle nog säga att Pontus är den person jag litar på allra mest i hela Sverige så det har aldrig känts svårt. Vi är gamla barndomsvänner.
Mathias: – Det är så skönt, för det här är kanske första gången som vi fått distans till skivan i förväg. Annars är man ju nervös ända fram till skivsläppet.
Att intervjua Fibes, Oh Fibes! är som att styra ett samtal mellan gamla vänner. De håller med varandra och pratar mycket om ”vår musik” och ”vi tycker att”. Men kollar också upp sinsemellan för att dubbelkolla att de inte säger fel eller att de andra två inte håller med.
Kan ni berätta lite vad den nya skivan Album handlar om?
Christian: – Vi har jobbat på att försöka hitta tillbaka till den här ursprungliga bandkänslan. Med någon slags vision om att dokumentera processen så har vi spelat in låtarna första gången vi spelat dem – för att försöka hitta tillbaks till det ögonblicket med mest magi. Att inte polera sönder saker och ting. Det ska vara naknare, ärligare och precis så som vi låter.
Apropå dokumentation, den här teasern ni har för skivan? Det är det flummigaste jag sett.
Christian brister ut i ett gapskratt.
Mathias: – Jo, det var nog från den första sessionen vi hade med Pontus, det är den dokumentära känslan vi eftersträvar.
Edvin: – Vi vill att våra lyssnare även ska vara betraktare, det ska vara som att utforska en ny miljö. Som när man sticker in huvudet i ett rum och upptäcker nåt nytt. Samtidigt som det ska vara precis som skivan, något extremt vackert så vill vi även att det ska vara nära till det bisarra och roliga.
Mathias:- Det har alltid följt oss på något sätt, att vi gör det som faller oss in. Det är det som är vårt språk.
Christian: – Det är viktigare nu än någonsin att vi är mer samspelta, mer som en kärna. Vi vill inte vara rädda för att det ska bli så pampigt att man baxnar. Och inte heller precis så superavskalad som musiken behöver få vara.
