Jonas Lundqvist gillar Kakmonstret och Kim Gordon

Jonas Lundqvist, tidigare verksam i bandet Bad Cash Quartet och i soloprojektet Jonas Game, är aktuell med soloplattan Så e d me de. Rockfotos Camila Astorga Díaz tog en fika med honom häromdagen.

Det är vår i Göteborg. Jackorna har börjat knäppas upp trots snålblåsten och enstaka glassar skymtar i närheten av Vasaplatsen när albumaktuella Jonas Lundqvist möter upp vid fontänen. Han är hemma i Göteborg på snabbvisit, två dagar med intervjuer och barndomskompishäng. Vi sätter oss på ett fik längs allén.

Vad handlar albumet om?

– Jag är ledsen, men jag kan inte beskriva det så. Jag vill inte verka dryg, men jag vill inte sätta ord på det. Det är upp till någon annan. Det känns som om jag pajar texterna om jag pratar om dem.

Är det för att texterna redan är färdigskrivna?

– Ja, exakt så är det. Man har valt de orden man har valt.

Jonas Lundqvist dricker upp blåbärssmoothien snabbt. Klappar rastlöst på knäna. Skivan, Så e d me de, är Jonas Lundqvists debutalbum under eget namn. Efter att ha varit trummis i Bad Cash Quartet så fortsatte han skriva musik, även efter att bandet splittrats.

Vad hände med bandet?

– Det var en klassisk rockdokumentärsplittring. Men det är så gammalt det där nu. Klyschigt nästan. Min bästa tid är nu… säger jag och somnar. Det blev en sån natt bara. Punkt punkt punkt, säger han och skrattar.

Jonas Lundqvist är sliten, som han själv uttrycker det ”har han inte sovit så mycket”. Skivan släpps den 21 mars men finns redan på Spotify.

Hur kom det sig att du började spela musik?

– Jag har alltid spelat. Jag tror det är på grund av Kakmonstret, mupparnas trummis. Det såg så jäkla kul ut! När jag var sex år hade jag ett tyst trumset av kuddar och ett högljutt av kastruller. Det tog två-tre år och sen fick jag ett riktigt trumset. Jag är otroligt imponerad av mina föräldrar och känner djup tacksamhet över att de lät mig göra vad jag ville.

Är dina föräldrar musikaliska?

– De borde vara det, eftersom de fått en så underbart musikalisk son. Men när vi var små så lyssnade vi alltid på samma band i bilen, exakt samma låtar varje dag. Och fortfarande kan de låtarna få mig att minnas den exakta situationen jag befann mig i då. Lukten, sätena, hur det såg ut utanför fönstret, alla familjemedlemmarna, allt. Det var Harry Belafonte, Monica Zetterlund och Bo Diddley.